I dag är en majoritet av den svenska befolkningen för aktiv dödshjälp – i de fall där inga alternativ kvarstår.
Frågan om aktiv dödshjälp har haft en ganska marginell roll i svensk politik. Frågan var länge inte mer än en intressant frågeställning i politiska kretsar, men detta har förändrats mycket de senaste åren. Historien om Björn Natthiko och andra liknande livsöden har fått upp frågan om dödshjälp på den politiska dagordningen. I dag är en majoritet av den svenska befolkningen för aktiv dödshjälp – i de fall där inga alternativ kvarstår. Att vi nu har många länder i västvärlden som tillåter eutanasi, exempelvis Schweiz och Nederländerna, har också drivit på den svåra men viktiga debatten.
Häromveckan hade Centerpartiet stämma. Flera hundratals Centerpartister samlades i Örebro för att fatta beslut om partiets framtida politik. Under stämman blåste det starka frihetliga vindar, som vanligt understödda av studentförbundet och ungdomsförbundet. Det kanske mest uppmärksammade beslutet var att C tog ställning för att utreda införandet av aktiv dödshjälp. Beslutet togs mot partiledningens vilja.
I grunden erbjuder eutanasi ett värdigt och smärtfritt avslut på livet för människor. Närmast till hands är att erbjuda en sådan behandling till svårt kroniskt sjuka människor. Många av de dödligt sjuka i Sverige som skulle föredra ett snabbt avslut framför att sakta tyna bort i smärta, borde få välja det. Detta argument borde vara tillräckligt för att alla som bottnar i grundläggande liberala värderingar också ska överväga en sådan reform. Svårt kroniskt sjuka är också den grupp som i föregångslandet Schweiz står för en överväldigande majoritet av fallen. Där krävs det att patienten har förmåga att fatta självständiga beslut och att den som utför dödshjälpen saknar ett motiv.
Trots det är ett införande av eutanasi i Sverige inte utan svåra avvägningar och hinder. En sådan är huruvida det ska kunna erbjudas till människor som vill ha tjänsten, men som inte har tillräckliga fysiska skäl. Till exempel kan man tänka sig någon med djup depression, kanske tillsammans med ett långvarigt sjukdomstillstånd. Om ja, hur avgör man då ifall personens beslut är slutgiltigt? Minsta osäkerhet riskerar situationer där människors liv avslutas långt för tidigt, i onödan.
Centerstämmans ställningstagande specificerar visserligen att rätten till dödshjälp ska gälla den med smärtsam och obotlig sjukdom som orsakar bestående lidande. Men även detta leder till svåra gränsdragningar mellan fysiska och psykiska orsaker.
Ett annat hinder är den hippokratiska eden. Principen om att alltid rädda liv, som för läkare är överordnat allt annat. Det är svårt att tänka sig en eutanasiprocess som inte involverar läkare i något steg. Om inte vid själva behandlingen, så möjligen vid utredningar eller remisser. Om läkare ingår i processen, är det då något som bör ses som vilken arbetsuppgift som helst, eller manar det till en samvetsfrihet? Det är något vi i dag inte har för abort och andra vårduppgifter som innebär tydliga etiska avvägningar.
Centerpartiet har fattat ett modigt beslut. Detta just för att frågan inte bara innehåller politiska avvägningar, utan också strikt etiska. Ambitionen att vilja ge fler människor utrymme för ett värdigt slut på livet är helt rätt, men det kvarstår många viktiga avvägningar innan ett sådant förslag kan bli verklighet.