En av de svåraste utmaningarna också i ett demokratiskt styrt samhälle är att motverka korruption. Vidden av det som vara korruption är stor, men oftast brukar man fokusera på det som bedöms vara brottsligt. Sverige är sedan länge tämligen förskonat från detta gissel, sett till situationen i världen.
För att se till att exempelvis mutor, otillbörliga fördelar eller maktutnyttjande för egen vinning inte får utrymme att frodas, krävs ständig vakthundsverksamhet. Det är annars alldeles för lätt att en liten tjänst här ger en gentjänst där. Sådant som inte börjar med tyngre grejer kan stegvis glida över till allt svårare problem. I andra fall kan det vara så stora summor i omlopp så att något som sker i marginalen lätt undgår upptäckt. Det ligger i alla skattebetalares intresse att varje medborgare möter likvärdig behandling hos enskilda myndigheter såväl som i den offentliga maktens alla korridorer.
En måttstock på korruptionen i världen är den mätning som Transparency International genomför årligen. Nyligen kom bedömningen för 2022. Där faller Sverige tyvärr ett snäpp nedåt från 2021 års fjärdeplats, som delades med Norge och Singapore. Danmark som ståtar i topp förtjänar beröm. Sverige får 83 av max 100 poäng, vilket är i världsklass men ändå en minskning med två jämfört med året före. Det är också det svagaste resultatet på tio år – där toppåren 2013 och 2015 med resultatet 89 tål att noteras. Vakthundsarbetet biter inte tillräckligt. Även om ett flertal andra länder i topp tio också får sämre siffror för 2022 än 2021.
När resultaten blev kända kom en skarp kritik mot regeringen, som nyligen lade ned en korruptionsutredning som tillsattes förra regeringen. Den utredningen skulle ha ett särskilt fokus på verksamhet som drivs av privata bolag och betalas med skattemedel.
Justitieminister Gunnar Strömmer (M), med ett mångårigt engagemang i organisationen Centrum för rättvisa bakom sig, lovar att fokus inte minskar på kampen mot korruption. Regeringen vill få in frågor om tjänstemannaansvar och tjänstefel i utredningen, säger Strömmer och lovar även ett fokus på verksamheter och upphandlingar där organiserad brottslighet kan gömma sig. Det är förstås nyttigt.
För att visa att kritiken är missriktad behöver regeringen vara noga med att hela gränsytan mellan privata bolag och skattemedel utreds noggrant. Det finns alla skäl för en regering med marknadsekonomisk övertygelse att röja i gråzoner och inte väja för ömma punkter. Regelverk och styrning har att stärka skattebetalarnas intressen före enskilda bolag och myndighetsledningar. Att det är raka rör – och inga dolda fjäskytor utifrån storlek, partiintressen eller kontaktnät – stärker den faktiska nyttan med att ha privata utförare i skattefinansierade verksamheter.
