När extremisten Rasmus Paldan kom till Västerås i helgen för att elda upp en koran blev han till slut utskrattad. Det är bra, sunt och på tiden. Provokatörer närs av att andra blir provocerade och att stämningen blir spänd. Det är som med spökhistorier, ett krasst genomskådande av syftet gör nytta. Kvar blir det lite småfåniga. Det är så den här typen av parodiska figurer ska hanteras.
Men processerna efter de tidigare mycket våldsamma kravallerna, under påsk och ramadan, pågår fortfarande. De våldsverkare som då tog tillfället i akt att misshandla och allvarligt försöka skada poliser i samband med protester mot Paludans koran-bränning, är inte bortglömda. Den här typen av våld ska ingen komma undan med. Hur den än må ha varit organiserat eller stimulerat.
Våldsamma upplopp pågick bland annat i Navestad i Norrköping och Skäggetorp i Linköping, men även i Örebro, Malmö, Landskrona och Stockholm. På andra håll, som i Jönköping, förblev det lugnt. Det tål att lära av. Som nu i Västerås, exempelvis.
I början av maj hade polisen hunnit identifiera 130 deltagare på de olika orterna och av dessa var 87 misstänkta för brott i samband med kravallerna. Det handlade bland annat om försök till dråp, grovt sabotage mot blåljusverksamhet samt grovt våldsamt upplopp. Det kommer att bli – och bör bli – fler än så.
Till detta kommer frågan om hur polisens beredskap var. Det är säkert så att polisen kan hitta bättre metoder att organisera sig inför större upploppsrisker, men det ändrar inte ett grundläggande faktum. Det bärande budskapet från kravallerna och våldsamheterna måste vara att var och en som attackerar polis och ordningsmakt med avsikt att skada, har att möta lagen och rättvisan efteråt.