Könssegregation är ett otyg, en märklig ordning som många av oss ser som historia. Ni vet, allt från ”kvinnan tige i församlingen” till situationer där hustrun ber mannen om lite pengar för att kunna handla mat. Tyvärr är inte det i alla miljöer, i alla hem eller sfärer. En faktor är etnisk segregation, där traditionella värden har större kraft än det jämställda, exempelvis.
För Brandkärrs del har det lyfts fram att detta är en problematik i en segregation främst bland utlandsfödda. Att bryta ned traditionella könsbarriärer, som byggts med idén om mannen som överställd kvinnan, är en av vårt samhälles viktigaste uppgifter. Att verka för jämställdhet, för individuella rättigheter, mot könsförtryck och sociala mönster där kvinnans plats främst är i hemmet med barnen. Därför är det att böja sig i fel riktning när man bjuder in till avgränsade stormöten för män respektive kvinnor.
Men ett hyttande finger mot Brandkärr biter inte. Om allt vore bara yta så är det lätt att göra tummen ner, men det är inte så enkelt. Signalvärdet av kommunalt arrangerade könssegregerade samlingspunkter är oftast bläh. Även om vi fortfarande har könsuppdelade offentliga toaletter och omklädningsrum i anslutning till allmänna lokaler.
Den sekulära, individualiserade synen på familjebildning och jämställdhet råder inte överallt. Det som många av oss ser som en stor framgång för båda könen är för andra obegripligt, omoraliskt och kanske till och med orätt. Förändringar motarbetas av traditionella normer, strikta sociala nätverk och inte sällan av religiöst betingade moraluppfattningar.
Det här är en kulturfråga. De värderingar som finns i hemmet och i närmiljön präglar oss alla. I vissa sociala miljöer är det ojämställda som en tidsförskjutning bakåt, kanske 60 eller 100 år.
Synen på familjen som en kollektiv, hierarkisk enhet med en familjeförsörjare, hustru och barn – i den maktordningen, finns också i den inhemska relativt nära historien, men den har tunnats ut. Kvinnor i modern tid har starkare rättigheter, yrkeskarriärer och egna inkomster. Det ojämställda har stegvis brutits med, inte minst tack vare rörelser som politiska kvinnoförbund, ack så enkönat, och ett otal förkämpar för jämställda rättigheter och feminism. Det var reformister med en rättighetsagenda, med argument som stegvis förändrat normer och värderingar i många hem.
Om vi inte minns detta får vi svårt att förstå snarlika problem i vår samtid. Vi har att bekämpa allt från hedersförtryck och tvångsäktenskap till det faktum att kvinnor, som tar sig utrymme i sociala medier, möts av nedsättande och inte sällan sexuellt betingade kommentarer, skuldbeläggande, förminskande och andra härskartekniker. Jämställdhetsarbetet är ingalunda färdigt.
Aktivitetshuset som planeras i Brandkärr riktar sig även till andra stadsdelar. Om detta ska bli bra, måste många komma till tals lokalt. Den som tror att ett stormöte där bärare av en gammalmodiga ojämställda normer riskerar att ta stort utrymme, skulle ge en rättvis bild av vad alla efterfrågar och behöver, den får förstås tro det. För andra som anar en djupare problematik i att män talar och kvinnor tiger, är det vettigt att söka alternativ till att bryta tystnader och få till en dialog med fler.
Blir aktivitetshuset en lokal där män samlas med andra män är det ett skattefinansierat fiasko. Det är med dylik problematik för ögonen som kommunen exempelvis även har sett över och förändrat hur ett antal fritidsgårdar drivs.
Den som vill stärka jämställdheten i ojämställda miljöer måste, inte minst, nå kvinnor och unga. Bland de förstnämnda handlar det ibland om att kunna mötas utan ojämställda överrockar och de mest uppenbara moralpoliserna. Om det kräver en könsuppdelning i ett första läge, må så vara. Även om det tar emot som princip.
Ungdomarna finns i skolorna. Där förmedlas mycken jämställdhetsnytta via en utbildning för alla oavsett kön och hemförhållanden: ett jämställt yrkesliv, mänskliga och sexuella rättigheter, möjligheter till friare familjebildningar med mera. Uppväxande generationer skolas inom en helhet av en demokratisk, rättighetsburen och påfallande sekulär värdegrund. Kalla det en skandinavisk samhällsmodell. Den bär över tid.
Den kommunala lägesrapport som gjordes 2017 över problemen i Brandkärr har lett till en antal olika åtgärder. Läget i dag – med exempelvis uppmärksammade mord och mordförsök, med stök och organiserad brottslighet är svårt och tungt, men arbetet är kortsiktigt och långsiktigt.
Att predika med hyttande finger är alltför lätt, men meningslöst om man inte lyckas få andra att lyssna. Förändring tar tid. Dialogen om ett aktivitetshus i Brandkärr räcker inte – oavsett hur lyckad den blir. Det är blott en faktor i ett betydligt större arbete för ett mer jämställt, mer integrerat samhälle.