Serien Hälge bjuder då och då på riktigt träffsäkra inslag. I en av dessa seriestrippar är det två personer som stöter på en fornminnesskylt i landsbygdsmiljö. Den ena frågar vad i hela friden det kan vara för fornminne. När de sedan följer de den hänvisande pilen hittar de en före detta busshållplats.
Skogen och marken klarar sig utan människor. Men är det verkligen det vi menar med levande landsbygd?
Den här är en konflikt som återkommande blir synlig i de vägval som våra folkvalda och myndigheter gör. Du kan inte få allt mer av orörd natur och fler människor som bor på, verkar i och lever av landsbygden. Ju mer som ska vara orört, ostört och fredat, desto mindre blir utrymmet för vardagslivet.
I helgen är det landsbygdsriksdag i Örnsköldsvik. Det brukar vara en tillställning dit framstående partiföreträdare kommer och bekänner sig som varma landsbygdsvänner. Några visar det sedan i handling, men för andra är det mest ord. Valår är valår.
Landsbygden har sin beskärda del av politiska konflikter. Vi ser detta i hotbilderna mot djurhållare från våldsbejakande extremister. Vi ser det i krocken mellan statens vargpolitik och landsbygdens företagande. Vi ser det i bråken om hur skogar ska hanteras, en plats där naturskyddsorganisationer och tyvärr även staten hyser en förkärlek för det vildvuxna, medan markägare och yrkesverksamma hellre ser en plats för tillväxt, inkomst och produktion.
Det finns många områden där politiken aktivt sätter begränsningar för landsbygdsutveckling. Kalla det strandskyddsregler. Kalla det skyddsjaktsregler. Kalla det extremt långa väntetider på ersättningar för jordbruksföretagares miljö- och naturhänsyn. Kalla det en politik mot bilar och mot vägburna varu- och råvarutransporter. Kalla det myndigheters jakt på nyckelbiotoper där markägaren blir utan ersättning och utan möjlighet att bruka sin skog.
I slutänden handlar allt detta om ett medvetet politiskt vägval, om medborgarens rätt att påverka sin hemmiljö, ett val mellan betade hagmarker eller snårtäckta, mellan öppna landskap och igenväxta.
Det finns naturligtvis både företeelser och naturvärden i skog och mark att skydda, men den är mycket noggrann avvägning mellan skydd och brukande som då måste göras. När beslutsmakten flyttar längre bort från den som arbetar, brukar och producerar, lämnar den maktlöshet i sina spår.
Konstruktiva lösningar måste gå före förbud. Ska staten begränsa brukande av viss mark, då måste den också betala en rejäl ersättning till den som inte får använda sin egendom. Eftersom vi har allemansrätt måste även sanktionerna för att skada mark eller på annat sätt vanvårda tillträdesrätten, vara hårda. Och markägare som upptäcker olagliga bosättningar ska snabbt få hjälp av myndigheterna att mota bort inkräktare.
Våra folkvalda behöver bekräfta och förstå dessa konflikter – och visa på vilken sida de står. Annars kommer krockarna mellan landsbygden och stadens – läs: statens – bild av landsbygden bara bli fler och värre.