Det har krävts långa och segdragna förhandlingar. Men när reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) nu verkar komma till stånd, har den redan kritiserats för att ha nedprioriterat den gröna omställningen.
Förändringarna beräknas träda i kraft först 2023. Innan dess ska detaljer hinna mejslas ut och parlamentet få säga sitt. Och när området uppgår till drygt 270 miljarder euro som ska fördelas mellan jordbrukare till 2027, spelar det finstilta en avgörande roll. Djävulen sitter i detaljerna, som man säger.
En rad institutioner, organisationer och medborgare är dessutom missnöjda med jordbruksreformens bristande klimatagenda. Nyligen slog den Europeiska revisionsrätten fast (21/6) att den gemensamma jordbrukspolitiken har misslyckats med att bidra till en minskning av växthusgaserna under det senaste decenniet, trots stora öronmärkta belopp avsedda för en grön omställning av jordbruket. Den bakomliggande orsaken tycks vara att utformningen av nuvarande stöd inte bidrar med tillräckliga incitament för ett skifte till mer klimatsmarta arbetssätt.
Svensk livsmedelsproduktion har visserligen en betydligt lägre klimatpåverkan jämfört med produktionen i ett genomsnittsland. Men det ligger samtidigt något i kritiken om att EU:s jordbrukspolitik behandlas med silkesvantar när det kommer till miljö- och klimatpolitiken – särskilt i ljuset av den gröna given och EU:s allt högre ambitioner inom området.
Därför vore det rimligt att förändra lagstiftningen så att även jordbrukspolitiken kan betala för sitt klimatavtryck. Principen om att förorenaren betalar är vedertagen inom nästan all EU-lagstiftning, men jordbrukssektorns skadliga utsläpp är ett undantag som det är hög tid att reformera.
En konstruktiv del av reformen är att medlemsländerna får mer att säga till om. Genom att respektive nation får en större handlingsfrihet i hur stöden utformas får medborgarna mer att säga till om och kan påverka utbetalningarna av direktersättningarna. Bortsett från att det på sikt medför en ökad legitimitet när det blir en högre grad av nationellt självbestämmande, innebär det även en ökad transparens. I dag är utbetalningarna av stöden givetvis offentliga, men att gemene skattebetalare får såväl en ökad insyn som större påverkan av subventionsgraden är positivt.
Innan reformen implementeras behöver vi sopa rent framför egen dörr. Svepande anklagelser som ”Brysselbyråkrater” används för att beskriva EU:s myndigheter, men våra egna myndigheter har också en hel del att förbättra. Jordbruksverket, som administrerar EU-ersättningarna för lantbrukare, har visat prov på en enorm senfärdighet och undermåligt digitaliseringsarbete.
Det, liksom stödens utformning och incitament att bidra till klimatomställningen, behöver förbättras under den kommande stödperioden. Man får hoppas att nästa jordbruksminister har gröna fingrar.