De senaste veckorna har det börjat dra ihop sig i en av de största och viktigaste politiska förhandlingarna för oss som är medborgare i ett europeiskt land. Nej, det handlar inte om klimatmötet i Glasgow, eller om Magdalena Anderssons förhandlingar om regeringsmakten.
Det gäller en politisk fråga som de flesta antagligen inte har hört särskilt mycket om. Det finns få artiklar i ämnet i de vanliga dagstidningarna och inte mycket att hitta i sociala medier.
Det handlar om EU:s gemensamma jordbrukspolitik, förkortat CAP. Jordbrukspolitiken tar upp en stor del av budgeten och har sedan samarbetet utvecklades på 1960-talet varit ett av unionens huvudsakliga fokusområden. Vilket i sin tur hänger ihop med hur man tänkte i efterkrigstid. Matförsörjning och idén om att skydda den egen inhemska industrin från ökad global konkurrens var viktigt. Lantbruket var en viktig näring i många av de tongivande, tidiga medlemsländerna.
Trots att området berör de flesta direkt eller indirekt har debatten om jordbrukspolitiken blivit allt mer perifer. Kanske för att den är så ogenomtränglig. Hur många av oss tar del av någon insatt rapportering i frågan om de CAP-förhandlingar som nu pågår? Ämnet är så snårigt och byråkratiskt att svenska medier knappt orkar rapportera om det.
Här finns dock stora beslut att fatta. Den viktigaste delen i den nya långtidsplanen för jordbrukspolitiken har varit att tydligare koppla det enorma jordbruksstöd som EU förfogar över till miljöfrågan.
Det är känsligt eftersom jordbruksbidragen är viktiga för många länder, av vilka flera samtidigt är skeptiska till EU:s nya höga miljöambitioner. Förhandlingarna har fått avbrytas flera gånger, men i oktober kom representanterna för EU-länderna, EU-parlamentet och EU-kommissionen till slut överens om en ny policy. Denna ska nu bara godkännas av medlemsländernas jordbruksministrar, vilket sker i slutet av november.
De huvudsakliga stridsfrågorna har varit hur stor del av stöden som ska kopplas till klimatåtgärder, högre krav på djurskydd för de som får stöd, samt vad som ska göras med de pengar som inte betalas ut varje år. Den nya jordbrukspolitiken ska börja gälla 2023, en kraftig försening från 2021.
Tiotusenkronorsfrågan är om den nya CAP faktiskt är bättre än den förra – vad vi som svenska, liberalt sinnade, skattebetalare har fått för pengarna. Precis som de flesta stora politikområden på EU-nivå lider jordbrukspolitiken av mindre bra delar. Men förslagets koppling till tydligare miljöregler är generellt positivt ur svensk synvinkel. Förutom att vara bättre för planeten och miljön stärker den nya inriktningen Sveriges konkurrenskraft, eftersom vi redan ligger i framkant på dessa områden.
Det huvudsakliga problemet med CAP kvarstår, att en så stor del av europeiska skattebetalares pengar går till att detaljreglera Europas jordbruk, med byråkrati och snedvridande effekter som följd. Det är ett dåligt system vi har att utgå ifrån, men det betyder inte att vi inte ska försöka förbättra det. Det skulle däremot inte skada om svenska medier gjorde ett bättre jobb i att informera om, och bevaka, CAP. Så vi åtminstone får veta mer om vad som pågår med EU-budgetens enskilt största utgiftspost.