Vi lever i ett hyfsat välfungerande land, ibland med rent överdriven byråkrati och ibland med ett fascinerande mått av naivitet. Påfallande är hur exempelvis beskrivningarna av den svenska hanteringen av pandemin lätt kom att lämna nyansernas sfär till förmån för det svartvita.

Den offentliga debatten, inte minst mellan individer med förankring i högre utbildning och forskarvärld, urartade raskt till verbala råkurr. Inget var för lågt för att kasta på en motståndare. 

Där påhoppen blev allt svårare riskerade det demokratiska samtalet att förlora styrka. Alltför lätt blir det så att människor som skulle ha något nyanserat att tillföra diskussionen, väljer att avstå offentligheten. Om den som svarat på en fråga i sin yrkesroll, eller valt att skriva en debattartikel i ett aktuellt ämne, nästan automatiskt utsätts för en oändlig mängd gränslösa påhopp, då tryter orken lätt. Diskussionsviljan tynar bort. 

Vi talar ofta om trollen i sådana sammanhang, i sociala medier, men allt är inte trolltrick.

Det här är klokt att ha med sig för den som tar det av SR-programmet Vetenskapsradion på djupet, som berättar om en ”dold” Facebook-grupp där personer som kraftigt ogillar den svenska kris- och pandemihanteringen har samlats, bland dessa finns både forskare och opinionsbildare (SR 9/2).  

Av radioinslaget framkommer att den här skyddade sfären har varit tänkt som en fredad plats för likasinnade, men också en samlingspunkt för aktioner utåt. Att bredare etablera bilden av det havererade Sverige. 

Opinionsbildning behöver inte följa nationsgränser. Radikala påståenden om svenska förhållanden kan få ökad trovärdighet om de kanaliseras via väletablerade mediekanaler i utlandet. För att därefter tas in i nationell mediebevakning, med undertexten om vad utländska medier har att säga om Sverige. Opinionsbildning kan ta många vägar, och ändå påverka.

Det här blir mer komplicerat som påverkansfenomen i akuta krislägen, där det svenska samhällets tålighet för påfrestningar redan är i ytterst utsatt läge. I programmet kommer ett par experter på informationspåverkan till tals. Finns här verkligen ett problem? Ja, där själva sakfrågan hamnar i bakgrunden och övergår till att medvetet ”skada Sverigebilden utomlands och även skada anseendet hos individer som jobbar inom det här fältet”, som James Pamment, docent i strategisk kommunikation vid Lunds universitet, beskriver det. Där skadan är viktigare än rimligheten i argumenten.

Man får akta sig här så att det inte tolkas som en nationell plikt att alltid bejaka den politiska ledningens absoluta ofelbarhet. Så fungerar inte demokratier, tack och lov. Utrymmet för sund kritik är nyttigt och nödvändigt, men det finns alltid risker. 

Den som gång på gång matas med påståenden om att landet är kört, samhället brustet bortom all hjälp, riskerar att börja tro på det, helt eller delvis. Eller skapa uppgivenhet. Det påverkar sådant som vi kan beskriva som samhällets psykologiska försvar, till detta har ju fått en helt ny myndighet. 

Ett samhälle vars självbild inte längre erbjuder motstånd mot kaskader av medvetet destruktivt riktade påståenden är illa ute. För att motverka den typen av samhällsangrepp behövs en bred medvetenhet om att kampen om Sverigebilden är gränslös, och inte alltid förs med rimliga medel eller med konstruktiva mål.