Den maffialiknande regimen i Belarus kapade i helgen ett Ryanairplan på väg mellan två EU-länder. Det gjordes för att diktaturen skulle kunna gripa en oppositionell journalist som hade flytt till EU, där han hjälpte den belarusiska oppositionen att göra sig hörd. Kapningen hade aldrig hänt utan Putinregimens godkännande, vilket inte minst kan ses i den statliga ryska televisionens hyllande av händelseutvecklingen.
Ryanair-planet från Aten var nästan framme i litauiska huvudstaden Vilnius när det tvingades ned av Lukasjenko-regimens stridsflyg, precis innan det lämnade belarusiskt luftrum. Detta är ett brutalt tilltag som lägger till flygplanskapare på listan över Lukasjenko-diktaturens illdåd.
Regimen i Minsk hävdade sig reagera mot ett "bombhot" på planet och tvingade det att landa i landet, trots att Vilnius då var närmare än den belarusiska huvudstaden. Där hölls journalisten Roman Protasevich kvar, liksom hans flickvän Sofia Sapega. Ytterligare fyra personer stannade i MInsk efter "bombkontrollen", regimens agenter på planet möjligen.
Det var ett så grovt angrepp på respekten för internationell flygtrafik att omvärlden slogs med häpnad. Men detta är Belarus. Diktatorn Lukasjenko fuskeade ännu en gång i ett ”val” så grovt att stora mängder belarusier protesterade på gator och torg i månader under 2019 och 2020. För att få bort diktaturen och få till ett mer demokratiskt samhälle. Protesterna höll på att knäcka regimen. Ett annat Belarus anades, ett land som söker demokratiska reformer och starka individuella rättigheter, frihet från det postsovjetiska förtrycket och bort från Moskvas svarta skugga. I stället klev den ryska Putin-regimen in och garanterade Lukasjenkos position. Rysk säkerhetstjänst kontrollerar i det stora hela dagens Belarus.
Flygbolaget Ryanairs vd Michael O'Leary sade på måndagen att man misstänker att KGB-agenter agerade ombord. Med O'Learys ord var detta en statligt sponsrad kapning. Men bolagets protester räcker inte.
FN är en i allmänhet svag röst i frågor som nuddar vid veto-länder som Rysslands intressen, även om FN-organet ICAO ser det inträffade som ett brott mot Chicagokonventionen från 1944. OSSE, samarbetet för fred och säkerhet i Europa där Sverige just nu är ordförande, har att reagera. EU, den europeiska unionen, har störst möjligheter att visa att kapningen får konsekvenser för förövaren.
Kravet på att den kidnappade journalisten ska släppas fri och ut från dikaturen är en självklarhet, men fler steg måste till.
Diktaturens eget flygbolag bör raskt bannlysas från EU:s luftrum och flygplatser. Nya skarpa sanktioner mot regimens hantlangare måste införas. Privata medel som den belarusiska regimens hantlangare har inom EU ska frysas.
Granskningen av vad som hänt måste därefter bli lika noggrann som när ryska styrkor sköt ned ett malaysiskt passagerarplan över Ukraina för några år sedan.
En annan rimlig följdverkan vore att EU – och mer direkt Tyskland – nu väljer att stoppa Nordstream 2, fossilgasledningen från Ryssland till Tyskland. Den här typen av energiberoende är inte vad EU behöver.
Lukasjenko-regimen ska förstås vara utfryst från allt utbyte, men även styret i Moskva behöver möta starkare motstånd. Minsk gör inte längre något som inte Moskva redan har godkänt. Stödet till de våldsamma motangreppen mot de folkliga protesterna gav tragiskt nog Putin det han sökte. Ett Belarus som omvandlas till lydstat, precis som på Sovjetunionens tid.