Den 23 juli 1921 grundades Kinas kommunistiska parti (KKP) i Shanghai. KKP:s första kongress hade ett dussintal deltagare; i dag har partiet drygt 90 miljoner medlemmar, vilket är fler än hela Tysklands befolkning. Från att ha varit en liten grupp inspirerad av den ryska revolutionen har KKP blivit världens kanske mäktigaste organisation, med stor kontroll över i stort sett varje del av kinesiskt samhällsliv.
KKP underströk länge att Kinas återgång till att bli en politisk, ekonomisk och militär stormakt inte skulle utgöra ett hot mot andra länder. Under Hu Jintaos tid som generalsekreterare för KKP och Kinas president i början av 2000-talet talades det om ”Kinas fredliga utveckling”. KKP skulle fokusera på att förbättra det kinesiska folkets välfärd och undvika onödiga internationella konfrontationer, sades det då. Från omvärlden fanns en stark tilltro till att Kina genom att vävas in i det internationella samfundet, till exempel genom att bli medlemmar i Världshandelsorganisationen WTO, skulle bli mer öppet och liberalt.
När Xi Jinping tog över ledarskapet i KKP förändrades den hållningen snabbt. I ”Dokument nummer 9”, ett internt dokument från 2013, tog KKP avstånd från sju ”västerländska värderingar” som sägs vara fientliga mot Kina, däribland pressfrihet och ett oberoende domstolsväsende. Den hårdhänta behandlingen av tusentals människor som demonstrerat för demokrati i Hongkong visar att partiet menar allvar med de orden.
KKP har också angripit andra länder och deras medborgare i högre utsträckning än tidigare. Bara de senaste månaderna har bjudit flera exempel på hur KKP försöker påverka omvärlden genom hot, bojkotter och sanktioner. I april fick journalisten Jojje Olsson, som är baserad i Taiwan, ett mejl från den kinesiska ambassadens politiska sektion. Där beskrevs han som ”moraliskt korrumperad” och uppmanades att ”omedelbart upphöra med dina felaktiga handlingar, i annat fall kommer du till slut att möta konsekvenserna av dina handlingar” (Expressen 9/4).
En annan svensk som drabbats av repressalier från KKP:s och den kinesiska staten är Björn Jerdén, forskare på Utrikespolitiska institutet (UI) som leder dess nationella kunskapscentrum om Kina. Jerdén hamnade på en kinesisk sanktionslista som svar på att EU infört sanktioner mot fyra kineser på grund av deras kopplingar till övergrepp mot uigurer i Xinjiang-provinsen. Björn Jerdén var förvånad över att sanktionerna, som bland annat innebär ett inreseförbud till Kina, riktades mot honom personligen. Däremot överraskades han inte av tillvägagångssättet. ”Vi har sett en utveckling där det blivit svårt att forska om Kina utan att stöta på kritik från den kinesiska staten”, menar han (Aftonbladet 23/3).
När det kinesiska kommunistpartiet firar sina första 100 år med operor, filmer och ett 100-tal tv-draman gör vi i Sverige klokt att lära oss mer om vad det är för typ av organisation. Tiden när KKP bara brydde sig om Kinas interna angelägenheter är förbi. Kina gör inte heller bara stora ekonomiska investeringar i Sverige och resten av Europa, utan utövar också aktivt påtryckningar på kärninstitutioner i liberala demokratier såsom fria medier och forskningsinstitut. Jojje Olsson och Björn Jerdén är inte de sista svenskarna som kommer att bli varse om det.