Fallet Gui Minhai, svensk medborgare och förläggare, kidnappades av kinesiska regimen från sin senesterbostad i Thailand 2015. Därefter har han varit en politisk fånge utan dom. En dom ser nu ut att ha fällts, som på beställning. Utan en öppen rättsprocess.
Allt är paketerat för att förflytta Minhais fall ur fokus. Det gäller även påståendet att han har ansökt om kinesiskt medborgarskap under sin fångenskap och att han efter domen inte sägs vilja överklaga.
Så formas en potemkinkuliss till denna kinesiska skenprocess. Det är inte riktat till den som ser och förstår, utan till alla som ger en flyktig uppmärksamhet. Det lär inte fungera. Den demokratiska världen har kunskap och förstånd att inte släppa taget om ett fall som detta.
Det här påminner om hur en enpartistat är funtad. Fruktan för staten, för överheten med dess spanande ögon och öron på jakt efter ideologisk avvikelse, verklig eller inbillad, är central. Det totalitära och det auktoritära kräver kollektiv underkastelse utan undantag.
För alla som minns det kalla krigets Sovjetblock är det inget förvånande att en diktatur, konstruerad utifrån kommunistiska teser, får en allt längre lista över politiska fångar. Ett hårdnande förtryck och ömfotad intolerans blir maktens signum. Skarp kritik krossas med våldsmakt, mild kritik ses som samhällsomstörtande, tystnad en fara och varje undersåte som inte bugar tillräckligt djupt utgör misstänkta avvikare.
När rädslans förtryck inte längre biter svajar kolosserna. Minns Himmelska fridens torg 1989. Fruktan må tillfälligt förlama, men det knäcker aldrig den fria tanken.
I vintras tilldelades Gui Minhai Tucholskypriset, utdelat av Svenska PEN. Priset är namngivet efter Kurt Tucholsky, en samhällskritisk skribent i Weimar-republikens Tyskland, känd bland annat för pseudonymen Kaspar Hauser. Den kinesiska regimens företrädare i Sverige trampade över alla anständighetens gränser i försök att stoppa den svenska kulturministern Amanda Linds närvaro vid prisutdelningen. Det gick inte.
Diktaturer verkar ha särskilt svårt att hantera satir, regimkritisk humor och subtila, ironiska nålstick om livet under förtryckets ok. Humorn är opposition som inte kan målas ut som ett enormt hot, sponsrat av utländsk makt för illvilliga syften. Skämt och ironi som biter är lättspridda berättelser som kan bryta rädslans makt och klär av maktens ledarkult.
Fallet angår alla demokrater. Det är även en symbol för det publicistiska andningshål som Hongkong utgör. Där har regimkritik inte kunnat strypas helt. Även om diktaturen försöker, med hjälp av lokala lojala utförare.
Fritänkande bokhandlare och förläggare verkar under hot och med stor risk. Böcker på inhemska språk, som kan spridas och läsas i lönndom, bidrar till att synliggöra de lerfötter som alla diktaturer står på. Att den store ledaren styr med det råa våldets vapenmakt, inte folkviljans.
Därför är Gui Minhai så besvärande för Peking. Det förklarar också varför hans fall är något som alla demokratiskt sinnade krafter måste hålla fast vid, i såväl Stockholm som Bryssel och Washington.
Svenska UD – och utrikesminister Ann Linde - måste öka sina ansträngningar för att Gui Minhai ska släppas fri och kunna lämna Kina. Gui Minhai är offret, inte bara för regimens kidnappning och fängslande, utan nu också för en fabricerad politisk dom. Den kinesiska diktaturen är förövare.