På nittiotalet tog Sverige ett omtag om pensionerna, vilket mynnade ut i dagens system. Det var en framgång när det spikades, ett system som skulle motverka de ständiga bråk om pensionerna som orsakat stora problem i många andra västländer.

En viktig princip med vårt pensionssystem är att vi alla betalar in en del av vår lön, och att vi sedan får ut pension i form av avkastningen som den gemensamma potten av pensionspengar genererar. På så vis undviker vi att pensioner blir en fråga som godtyckligt avgörs från regering till regering och tävlar med resten av budgeten. Så som systemet var utformat skulle det ge oss 55-65 procent av vår gamla lön när vi gick i pension efter 65 års ålder och vid en pensionsnivå på 70-75 procent.

 

Problemet är dock att det i vårt system finns en faktor som förändrats drastiskt sedan dess. Det har bara gått drygt tjugo år sedan pensionssystemet designades, men på den tiden har den medicinska vetenskapen tagit stora steg framåt. 1950 levde man i snitt 14-15 år efter att man gått i pension vid 65. I dag är den siffran över 20 år. Det här har också påverkat hur stor del av befolkningen som är över 65 år: i dag är den uppe i över två miljoner.

Att vi lever längre och är friskare är fantastiska nyheter på många sätt men det innebär också en utmaning för vårt pensionssystem. Vi börjar jobba senare i livet, lever längre, men vill fortfarande gå i pension vid samma ålder. Det säger sig självt att kalkylen spricker. Redan nu har vi halkat ner till en genomsnittlig allmän pension på 47 procent av slutlönen. Detta enligt tidningen Dagens industri (19/10) som just nu granskar pensionssystemet. 

Det medför att fler pensionärer får ut allt mindre pengar. Vilket i sin tur skapar det politiska tryck som vi sett på senare år att börja ge särskilda bidrag direkt ur statskassan till dessa. Något som i sig eroderar systemets oberoende och minskar incitamenten till att jobba.
  
 

Svaret på hur vi löser problemet är inte svårt, men obekvämt: lever vi längre måste vi också arbeta längre. Det finns yrken som sliter mer på kroppen än andra och som det därför kan vara svårt att stanna inom under en längre tid. Lösningen på det problemet måste dock vara att vi blir bättre på att hjälpa människor att utbilda sig vidare och byta bana under sin karriär. Inte att hålla fast vid pensionsåldern till varje pris.

Det politiska tonläget i frågan har dock varit rejält uppskruvat. Regeringen Reinfeldt fick hård kritik för sitt förslag att höja pensionsålder på sin tid. Det hindrade dock inte den rödgröna regeringen från att 2017 ingå en uppgörelse om höjd pensionsålder – som dessutom knyts till ökningarna av livslängden.

 

Ytterst har vi alla ansvar för att försörja oss själva och det gäller även efter yrkeslivet. Antingen behöver vi ta ett större ansvar och spara mer själva under vårt arbetsliv, eller så får vi arbeta en längre tid. Det är den krassa sanningen som politiken borde vara mer tydlig med. Att belåna de yngre generationerna allt mer är vare sig hållbart eller moraliskt.