När den före detta statssekreteraren och numera nytillträdde VD:n på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, PM Nilsson, kritiserade Moderaternas miljöpolitik i veckan rörde det upp en hel del känslor. I en debattartikel uppmanar PM Nilsson statsminister Ulf Kristersson att införa fler förbud – av miljöskäl. Det retade en hel del av Moderaternas riksdagsgrupp. Personligen tycker jag att detta debattinlägg var välbehövligt – och visar på ett möjligt liberalt driv i miljö-och klimatfrågorna.
I dagsläget saknas en tillräckligt stark liberal och grön röst i samhällsdebatten. Centerpartiet har med sina fyra procent svårt att nå ut, än mindre att vara agendasättande. Den nuvarande regeringen visar inte på något klimatledarskap. Moderaterna har anpassat både sin retorik och sakpolitik till Sverigedemokraterna, vilket resulterat i en tydligt sänkt ambitionsnivå.
Den nuvarande liberala miljö- och klimatministern Romina Pourmokhtari har goda ambitioner, men är handlingsförlamad och under tiden ökar Sveriges utsläpp. Den nuvarande regeringen har skapat en mur mellan vad som är borgerligt och vad som kallas miljö-och klimatpolitik. Det är ett stort misstag. Miljö- och klimatpolitik har en självklar roll i en liberal ideologi. Det är detta som Timbros nya VD sätter fingret på.
Timbro är dock inte ensamt om att driva ett grönt och liberalt narrativ. Tankesmedjan Fores har just det som devis: en grön och liberal tankesmedja. Fores och dess vd Ulrica Schenström har också kommit att ta ett allt större utrymme i den bredare liberala debatten.
Det är bara synd att detta narrativ inte har smittat av sig brett till riksdagspolitikerna på regeringssidan. När Sverigedemokraterna får bestämma över högersidans politik är det i ständig opposition till Miljöpartiet, närmast principiellt så. Det handlar det inte bara om att debattera förslag i sak, vilket det ofta finns goda skäl till, men snarare om en motvilja till själva idén och principen att klimatet är en ödesfråga. Men bara genom att faktiskt driva ett tydligt alternativ till dagens narrativ kan liberalismen bli relevant inför en bredare publik igen. Därför är en offensiv miljö- och klimatpolitik en självklar linje.
Förbud är ibland en full rimlig åtgärd, även ur ett liberalt perspektiv. Ofta är prispåverkan och olika drivkrafter för privatpersoner och hushåll eftersträvansvärt och får fler att göra det kloka, men ibland är det inte tillräckligt. På 1980-talet var det högerpolitikerna Margaret Thatcher och Ronald Reagan som tog initiativ till att förbjuda freoner – och räddade därmed ozonlagret. Det är nog få som skulle likna Thatcher vid en miljöpartist, ändå var det hon som gick i bräschen för tydliga miljöfrågor. Det är precis det som dagens liberala borgerlighet också måste kunna göra. Även den regering som kallar sig borgerlig.