Den absolut största utmaningen vi, på global nivå, står inför är klimatkrisen. Stora politiska utmaningar brukar dessvärre kännetecknas av en hel del symbol- och plakatpolitik. Men det är inte det som behövs nu. Klimatpolitiken behöver internationellt samarbete – och verklighetsförankring.

I slutet av denna månad påbörjas Förenta Nationernas klimatkonferens 2021 (COP26) i Glasgow. Det är såklart positivt att internationella mellanstatliga organisationer, såsom FN, tar sitt ansvar i klimatkrisutmaningen. Men samtidigt måste vi garantera verklighetsförankring och att saker faktiskt sker i klimatsamarbetet internationell nivå. 

För den som inte är rejält inbiten på klimatpolitik kan det allt som oftast upplevas som att media och politiker alltjämt endast refererar till ett antal internationella avtal på klimatområdet. Argumentationer som inkluderar exempelvis Parisavtalet motiverar ofta varför Sverige bör eller inte bör göra vissa reformer på klimatområdet. 

Till stor del stämmer också detta. Att länder på såväl europeisk som global nivå samarbetar för att få bukt med klimatkrisen är inte mindre än totalt nödvändigt. Det är ju länder som  Kina vi vill komma åt på riktigt. Men risken att dessa länder inte följer, eller i värsta fall till och med lämnar, avtalen och överenskommelserna är befintlig. 

Hur man säkerställer att länder följer satta avtal på klimatområdet är dock en väldigt svår fråga. Problematiken ligger framförallt i dilemmat om huruvida klimatåtgärder eller suveränitetsprincipen bör vara prio ett. 

Med suveränitetsprincipen som högsta möjliga princip bör rimligtvis inga över- eller mellanstatliga åtgärder genomföras för de länder som inte följer dessa avtal. Men med viljan att bekämpa klimatkrisen bör något göras. 

Ett förslag på en lösning på detta problem är inrättandet av en internationell klimatdomstol. Liksom den internationella domstolen i Haag, som dömer i rättstvister skulle  denna således kunna döma ut sanktioner till de länder som bryter mot satta avtal och överenskommelser. Pacta sunt servanda, brukar det ju heta. Rimligtvis bör det ju heta liknande i de mellanstatliga avtal som fattas på klimatområdet. 

På europeisk nivå, genom Europeiska Unionen, kan det också göras en hel del. Europaparlamentarikern Emma Wiesner (C) talade frekvent om europeiskt energisamarbete under europaparlamentsvalet 2019. Däri föreslogs bland annat en ihopbyggnad av EU:s elnät, för mer fossilfri energi i hela unionen. 

Det är sådana förslag som faktiskt gör skillnad. Klimatet är vår tids största ödesfråga. Även om det är enkelt att vifta med symbol- och plakatpolitik för att vinna billiga politiska poänger, behövs det stora internationella samarbeten och uppföljning av detta.