När finansminister Magdalena Andersson (S) kallade till pressträff under onsdagsmorgonen (23/6) var det ett positivt budskap som framfördes: den ekonomiska återhämtningen går snabbare än väntat. Det är en lägesbild som delvis överensstämmer med Konjunkturinstitutets (KI) uppdaterade prognos, som presenterades samma morgon.
Men det är samtidigt en dubbel bild. BNP-tillväxten har reviderats upp, men utvecklingen på svensk arbetsmarknad är långt ifrån lika bländande. Enligt de senaste arbetslöshetssiffrorna från EU:s statistikmyndighet Eurostat (1/6) har endast fyra EU-länder en högre arbetslöshet än Sverige. Samtidigt tycks långtidsarbetslösheten bita sig fast på rekordhöga nivåer.
En liknande illusion uppenbarar sig för den som kastar ett öga på kommunernas ekonomiska läge. En ögonblicksbild från boksluten i fjol tyder på rekordhöga överskott. Räknar man bort pandemirelaterade statsbidrag och den tillfälligt minskade efterfrågan på välfärdstjänster, framträder dock en mindre smickrande bild.
Det är i kommunerna som de stora ekonomiska påfrestningarna väntar runt hörnet. Kombinationen av att vi blir allt äldre och har ett skatteunderlag som utgör en allt mindre andel kommer på sikt innebära stora problem. Därför är det särskilt ett problem att debatten om framtidens kommunala välfärd är så pass frånvarande, när frågan borde vara högaktuell med tanke på de högt ställda ambitionerna för såväl skolan som äldreomsorgen.
Ofta återges de alternativ som våra politiker står inför som ett vägval: antingen höjda kommunalskatter eller lägre välfärdsambitioner. I själva verket är frågeställningen sällan så svartvit.
Kommunerna kan förstås höja skatten. Men det är ett trubbigt verktyg som inte utgör en långsiktig lösning på de allvarliga problem som välfärden står inför. Tvärtom hämmas tillväxten samtidigt som skattebetalares makt och möjligheter att påverka sina liv minskar.
Hur bör då en kommun som kämpar med ekonomin gå tillväga? Med en liknande frågeställning lanserade Svenskt Näringsliv nyligen sin rapport "Mer värde för skattepengarna i kommunerna" (21/6). I rapporten redovisas olika vägar framåt i syfte att få ut ett större värde av skattemedel som spenderas på välfärden. Det visar sig att besparingspotentialen uppgår till tiotals miljarder kronor. Det är hisnande summor som våra kommunpolitiker kan effektivisera och hämta hem.
Ordet ”effektiviseringar” har på senare år blivit ett tacksamt slagträ i debatten, men det betyder inte att sådana är omöjliga att hitta. Det handlar exempelvis om att dra lärdomar från vinnande koncept i framstående kommuner och om att kontinuerligt genomföra förbättringar i arbetssätt som rör offentliga upphandlingar.
I takt med att nya orosmoln hopar sig kring välfärdens framtida finansiering gäller det att inte fastna i gamla hjulspår. Våra kommunpolitiker behöver se bortom den falska dikotomi som endast banar väg för två alternativ. Effektivare kommunal verksamhet är inte en ensidig lösning på de strukturella och ekonomiska problemen, men det är ett stort steg på vägen.