Frågan om konfessionella skolors vara och icke vara är ständigt på tapeten i den politiska debatten. Inte minst under valrörelser. Den är högst angelägen, eftersom det vid ett flertal tillfällen har rapporterats om diverse snedsteg och problem i verksamhet och undervisning.
I augusti släppte släppte Sveriges Television Uppdrag granskning: Skola för Guds skull – en dokumentärserie i fyra delar. Serien skildrar människors upplevelser av att ha varit elever på konfessionella skolor, där det förekommit andliga och andra religiösa former av inslag i undervisningen.
Dokumentärserien talar sitt tydliga språk. Det finns en lucka i nuvarande skolsystem som gör att bland annat obligatoriska religiösa utövanden, illabehandling av elever och spridning av politiska budskap kan förekomma på konfessionella skolor i Sverige.
Det ska dock sägas att problematiken i dessa skolor redan fått rejäl kritik från såväl myndigheters som politiskt håll. Detta gäller inte minst de muslimska skolor som har brutit mot nuvarande regelverk i skolan. Det lyfte bland andra den kristdemokratiska partiledaren Ebba Busch i TV4s valutfrågning.
Problemet är dock att kristna skolor som bryter mot regelverket inte får samma uppmärksamhet och hårda kritik. Buschs antydde i TV4:s utfrågning att just de muslimska skolorna är problemet, inte de kristna. Detta trots vad SVT:s dokumentärserie pekar på.
Men frågan om konfessionella skolor är svår att angripa. Självklart finns det konfessionella skolor som sköter sig och följer regelverken. Att totalförbjuda sådana skolor kan således slå hårt mot de aktörer som faktiskt levererar bra och kvalitativ undervisning.
Ett enkelt svar hade ju kunnat vara att ösa in mer pengar till Skolinspektionen, vilket skulle kunna göra kontrollerna mer träffsäkra. I förlängningen skulle också fler av de skolor som inte sköter sig få stänga. Samtidigt vet vi med oss sådan politik låter bra i teorin, men inte alltid resulterar i det politikerna vill i praktiken.
Det är ändå mer rimligt att just ge mer resurser till Skolinspektionen än att förbjuda konfessionella skolor i Sverige. Inte minst för att skillnaden mellan vad som är en konfessionell skola och inte är oklar.
I dagsläget räknas exempelvis inte de judiska skolorna som konfessionella, men det är inte omöjligt att Skolinspektionen skulle kunna ompröva sin tolkning av judiska skolornas inriktning. Att riskera att de judiska skolorna, som fyller en viktig funktion i svenskt skolväsende, stängs är verkligen inte värt det.
Det finns förstås olika sätt att garantera möjligheten för judiska skolor att få finnas. Ett exempel är Liberalernas förslag om att förbjuda konfessionella skolor, men bevara skolor med minoritetsprofil. Detta skulle förvisso rädda de judiska skolorna, men problemet är att andra bra skolor med konfessionell inriktning skulle tvingas stänga.
Trots att det spontant kan kännas rimligt för en politiker att förbjuda bort problem i samhället så är detta inte alltid den bästa lösningen. Frågan om konfessionella skolor är komplicerad och kräver därför komplexa lösningar.