Efter två år av pandemiuppehåll arrangerades Stockholm Pride igen. Årets tema var “dags att bekänna färg”. Under en hel vecka fördes samtal kring HBTQI+-personers rättigheter i Pride House och festligheter arrangerades i Pride Park. I lördags var det återigen dags för den stora paraden att sätta punkt för årets firande.

Inför veckan skrev Stockholm Prides styrelse under DN Debatt och ställde sju krav på nästkommande regering för att Sverige ska bli ett bättre land för HBTQI+-personer att leva i. Ett av dessa krav var en förbättrad transvård. Debattörerna framhåller att vårdgarantin inte gäller för transvården och att köerna idag är alldeles för långa.

Transpersoner som grupp har en förhöjd risk för psykisk ohälsa och suicidbenägenhet. En bidragande faktor är upplevelsen av att känna sig osynliggjord och obekräftad i sin könsidentitet. Risken minskar dock ju längre tid som går efter genomförd könsbekräftande vård. De långa köerna som styrelsen för Stockholm Pride lyfter leder till ytterligare psykisk ohälsa, men också till självmedicinering i väntan på vård.

När patienten väl får vårdkontakt finns flera brister. Långa könsutredningar har visserligen visat sig påverka transpersoners psykisk hälsa i negativ riktning. Dock är utredningen uppenbarligen av stor vikt för att ge patienten adekvat vård – särskilt när det handlar om barn och unga.

Tidigare i år presenterade Socialstyrelsen nya riktlinjer för pubertetsblockerande behandling och könsbekräftande hormonbehandling för personer under 18 år. Bakgrunden var att kritik riktats mot transvård för barn och ungdomar, bland annat i SVT:s Uppdrag Granskning. Långvariga hälsoeffekter som benskörhet samt irreversibla ingrepp efter feldiagnostiseringar har förekommit. Socialstyrelsen uppmanar nu till försiktighet och att medicinsk behandling ges till minderåriga i undantagsfall.

I en uppföljning till Uppdrag Gransknings uppmärksammade reportage “Transbarnen” hörs olika röster kring könsbekräftande vård för unga. I programmet uttrycker RFSL Ungdoms dåvarande förbundsordförande Jêran Rostam oro över att risker inom transvården står i fokus. Hen menar att hotet mot transpersoner rättigheter utgörs av just kritik mot könsbekräftande behandling i syfte att skydda barn. 

Risker inom vården är inget nytt. Ofta behöver svåra avvägningar göras i samråd med patienten där risker tas. Men inom vården är det förebyggande arbetet av största vikt för att vårdskador inte ska uppkomma. Det är dock precis vad som har hänt inom bland annat den svenska transvården.

Frågan är inte helt enkel, men det handlar om att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Kritik av transvården för unga respektive ett aktivt arbete mot transfobi är en falsk motsättning. Det gäller att komma fram till hur unga transpersoner får så adekvat och evidensbaserad vård som möjligt. Detta görs med transpersoners bästa för ögonen. 

Det handlar inte om att förvägra transpersoner sina rättigheter, utan om att transpersoner inte ska fara illa inom vården. Transpersoner riskerar att bli en ytterligare utsatt grupp om inte kunskapsluckorna täpps igen. Köerna måste kortas för att fokus ska kunna läggas på en noggrann utredning i det individuella fallet.

Först när det synsättet iakttas kommer den könsbekräftande vården att kunna bli så bra som möjligt.