Politiken - regering och riksdag - pekar på bankerna. Ta ansvar för tillgången till kontanter som betalningsmedel. Nyligen klubbade riksdagen en lag som innebär att svenska kreditinstitut och filialer till utländska kreditinstitut ska vara skyldiga att tillhandahålla kontanttjänster i hela landet.
Exakt hur bankerna ska fullgöra den uppgiften återstår att se, regeringen ska upprätta ett tak för många personer som kan ha ett visst maxavstånd till närmaste kontanttjänst. Att behålla kontanthantering på lokala kontor är i sig inte ett krav, vilket vi såg nyligen när Sörmlands Sparbank meddelade att kontoret i Oxelösund inte längre ska göra detta.
Kontanterna är inte längre det huvudsakliga betalningsmedlet i vår vardag. Digitala transaktioner äger marknaden. Riksbankens prognos pekar på att Sverige kommer att vara praktiskt taget "kontantlöst" kring 2030. Som en följd har Riksbanken skissat på en möjlig utveckling av en e-krona, en digital valuta som ska kunna fungera även ”offline”.
Därmed inte sagt att sedlar och mynt är värdelösa. Tvärtom, kontanter spelar stor roll i ett krisläge. När ordinarie kort- och swish-betalningar försvåras eller omöjliggörs finns pengarna där – oberoende av elförsörjning eller internet. Som del av hushållens krisberedskap är det en enkel men värdefull bra att ha-grej. Förtroendet för kontanters värde spelar förstås en stor roll. En Sifo-undersökning från i höstas visade att hela 72 procent av de tillfrågade vill kunna betala kontant också i framtiden, en ökning jämfört med tidigare mätning.
Krisberedskapen är ett huvudargument för att värna tillgången till kontanter, via banker och bankomater. Det är ett lika tungt argument för att det offentliga, det skattemedelsdrivna, ska ta ett särskilt ansvar för att det ska gå att använda kontanter i mötet med myndigheter och offentlig verksamhet. De folkvalda politikerna ska värna helheten även om det kostar på. Vare sig vi talar om kommunal service, regional eller statlig.
Ett specifikt exempel på hur intressen krockar står att finna i Gnesta. SN har skrivit om den tidigare MP-politikern Sten E Karlssons försök att betala kontant för sin lunch på Träffpunkten, som är del av ett äldreboende. Detta är en service som kommunen måste kunna erbjuda, anser han. Från tjänstemannasidan hänvisar ansvarig chef till rånrisken – och begär klokt nog ett tydligt besked från den politiska ledningen. De ansvariga politikerna med uppdrag att ta hänsyn till helheten: allt från rånrisk till medborgarservice och samhällsskydd, får sätta ned foten.
I Oxelösund för nästan exakt ett år tog Centerpartiet upp frågan om det kommunalt ägda badhuset, som drivs av företaget Medley, ska kunna nobba kontantkunder. Var går gränsen för allmän tillgänglighet?
Ingen vill bli utsatt för rån. Kontanter är svårare att spåra än digitala pengar. Personalens säkerhet är en central del av arbetsgivarens ansvar. Men rånen tar andra vägar när kontanter blir mer sällsynta. Varors värde finns kvar, i jackor, mobiler och så vidare. Det kontantfria flyttar på den fysiska rånrisken, men är inget motmedel i sig.
Det står stat, regioner och kommuner fritt att söka nya, pragmatiska lösningar för att både bejaka kontanter och personalsäkerhet. Det går dock inte att två sina händer från helheten. Det enkla är att peka på bankerna, men ansvariga politiker från regering till kommunledningar måste syna sig själva och det offentliga i ett lika krävande ljus.