MSB, den myndighet som ska säkra ordningen i svensk krisberedskap, kan inte ha en ledning som inte förstår helheten i det personliga ansvaret i krisens stund. Så enkelt är det. Hur det överhuvudtaget var möjligt att den nu avgångne generaldirektören Dan Eliasson kunde resa bort, trots upprepade maningar från myndigheter, regering och riksdag att ställa in och ställa om för smittskyddsbekämpningens skull, är anmärkningsvärt. Att inte någon i generaldirektörens stab ställde en rimlig motfråga, likaså.
En del av förklaringen döljer sig möjligen i det officiella avgångsbudskapet på myndighetens sajt. ”Det viktiga är inte jag som person. Det viktiga är hur vi som samhälle hanterar pandemin och att allt fokus är på den otroligt viktiga uppgiften”, säger Eliasson.
Chefen för krismyndigheten som person är en direkt del av hur ett samhälle hanterar pandemin. Ledare och ledarskap hänger ihop.
Det gäller MSB och regeringen. Det gäller även andra folkvalda beslutsfattare av rang, liksom landshövdingar, sjukhusledningar, region- och kommunchefer. Det finns inget eget tolkningsutrymme om man vädjar till andra att vara solidariska, strikta och stå ut. Kravet är att vara mer nitisk än de medborgare man vill påverka. Förväxla inte nu detta med en hetsjakt på enskilda makthavare. Det är en anständighetsfråga med den ordning som gäller.
Alla kan göra fel, klanta till det eller till och med lura sig själv. Men i den svenska krisberedskapens centrala delar måste det till spärrar som minimerar den risken. Hur viktig eller oviktig den högsta ledningen än må vara för verksamheten.