Sverigedemokraternas Richard Jomshof (SD) har som ordförande i justiteutskottet ett bredare ansvar än att bara prata.
Det har inte varit en strålande tid för svensk del i mötet med ett Turkiet vars ledning har tagit alla tillfällen att försvåra och förhala ett svenska Natomedlemskap. Såväl statsministern som utrikesministern har fått några egna minnesbetor. Framgångsrik diplomati har ju flera lager, nivåer av dialog.
Regeringen verkar därför också ha stramat åt sina budskap, för att inte framstå som lättböjlig eller lättlurad. När statsminister Ulf Kristersson (M) nu också riktar en verbal örfil till Sverigedemokraternas Richard Jomshof är det noga övervägt. Även förra statsministern Magdalena Andersson (S) har uttryckt ett starkt missnöje.Det går i uppstramningens linje – och Jomshof försöker backa utan att erkänna det. Han är ordförande i riksdagens justitieutskott och en centralfigur i SD-toppen, regeringens enda samarbetspartner. I den rollen uppmanade han andra att elda hundra koraner till.
I Sverige går kampen för det fria ordet tillbaka till det tidiga 1700-talet. Det var en reaktion mot det totalitära och det förtryckande, en avgränsning av enväldets makt. Den friheten kom i svallvågorna av det Stora nordiska krigets motgångar fram till freden 1721. Ett öppnare klimat för debatt skulle ge fler idéer utrymme och skapa ett bättre samhälle. Den tiden kallas frihetstiden och kännetecknas bland annat av tryckfrihetens införande.
Friheten att uttrycka sin åsikt inbegriper i dag också blasfemi, att tala illa om religioner. Den som äger en koran eller en bibel eller vad det nu må vara får förstöra den, hemma i brasan eller demonstrativt inför andra om man får tillstånd till det. I detta har alltså Jomshof inte fel. Men även den grundlagen har sina begränsningar och undantag, på fullgod grund vägt mot annat värdefullt.
Plus att den som är en högt uppsatt representant för regeringsunderlaget, med ett stort förtroendeuppdrag i den folkvalda riksdagen, har att ta extra stort ansvar. Diplomati, strategi och konsekvenstänkande är något annat än att bara säga allt man tycker bara för att hetsa på sina polare.
Det är i stället den noggranna avvägningens konst. Annars hade de flesta demokratier exempelvis bett Putin-regimen att dra åt helvete och sedan kastat ut all rysk ambassadpersonal. Det är inte fritt fram för makthavare att säga vad som helst eller uppmana till vad som helst utan konsekvenser. Den som vill sätta Sveriges säkerhet och framtid i första rummet har att tona ned egenintresse för allmänintresse. Alla fixar inte eller förstår inte det.