Rysslands krig i Ukraina är långt ifrån över. Under torsdagen talade president Vladimir Putin till världen om hur en "delvis mobilisering" ska genomföras. 300 000 reservister kallas in för att strida. Mobiliseringen blir i sammanhanget en bekräftelse av att Putin inte tänkt gå med på någon diplomatisk lösning, trots de massiva militära nederlagen de senaste månaderna.
Den desperata ryska krigsmakten befinner sig i en trött och sårbar position. Om kriget ska fortsatta har Putin i praktiken bara haft ett val – mobilisering (21/9). Mobiliseringen av reservister bedöms dock inte leda till något större genombrott på slagfältet. Männen som kallats in är äldre och har inte haft någon omfattande militär träning på flera år. Till råga på allt är motivationen låg, vilket tragikomiskt illustrerades av den dagens populära Googlesökning i Ryssland: "Hur bryter man en arm hemma" (22/9). Att Putin måste kalla in reservister tyder endast på att Kreml saknar bättre alternativ.
Trots att den ryska krigsmakten har uppenbara problem har Putin gjort det tydligt att han inte accepterar ett nederlag. Kriget kommer därför inte ta slut förrän Ryssland fått vad regimen vill ha, eller förrän Ryssland har förlorat kriget i sin helhet. Dessa två alternativa slut måste västvärlden utgå ifrån när den diskuterar sitt stöd till Ukraina.
"Detta är inte bara ett krig som Ryssland inlett mot Ukraina. Det är ett krig mot vår energi, ett krig mot vår ekonomi, ett krig mot våra värderingar och ett krig mot vår framtid", sade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i sitt årliga linjetal.
Europa har sedan krigets början visat sitt stöd för Ukraina. Rysslands aggressioner har fördömts och sanktioner har införts för att pressa den ryska ekonomin. Västvärlden har skickat ekonomiska och militära medel till Ukraina för att stötta civila och militära funktioner. Sverige har sedan februari bidragit med bland annat pansarskott, minröjningsutrustning, pansarvärnsvapen, kulsprutor och sjömålsrobot 17 (TT 31/8). Försvarsmakten har även bidragit med grundutbildning av ukrainska soldater i Storbritannien.
I slutet av valrörelsen annonserade regeringen ett sjunde stödpaket till Ukraina bestående av artilleriammunition motsvarande 500 miljoner kronor. Oppositionen krävde dock mer än vad S-regeringen var villiga att erbjuda. Moderaterna och Kristdemokraterna beskrev paketet som både "ynkligt och svagt". Kristdemokraternas försvarspolitiska talesperson Mikael Oscarsson menade att en donation av artillerisystemet Archer särskilt skulle vara en "game changer". Han har inte fel.
Ukraina har tidigare satt Archersystemet högt upp på sin önskelista. Det är en sak att ge ammunition, men Ukraina behöver även verktygen för att avfyra skotten mot fienden. Om svenska Försvarsmakten bedömer att vi kan undvara ett antal Archersystem bör dessa givetvis ges till Ukraina omedelbart.
Ukrainakriget är ett segdraget maratonlopp, där uthålligheten testas gång på gång. Ryssland nöter sakta men säkert ut sina militära resurser och har få möjligheter att fylla på med kritiskt materiel till följd av sanktionerna. Det överfallna Ukraina måste därför få verktygen att kunna stå pall så länge det krävs. Sverige kan konkret bidra med fler vapensystem till Ukraina. Ansvaret vilar tungt på Sveriges nästa statsminister.