“Kulturkriget har börjat”, skrev den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Björn Söder på Twitter i veckan. Men faktum är att det kulturkriget började för länge sen. Det är lika skadligt nu som det var då. 

Det var nog få som missade duellen mellan Jimmie Åkesson (SD) och Märta Stenevi (MP) i Agendas partiledardebatt, där frågan om sagostunder med dragqueens debatterades. Ordväxlingen följdes upp av en timslång diskussion med samtliga partiföreträdare på bästa sändningstid. I en tid med hög inflation, lågkonjunktur och ett oroligt omvärldsläge var det alltså frågan om bibliotekens sagostunder som fick främsta fokus. 

Det är en absurd tid att leva i. 

Även om andra frågor är betydligt mer relevanta för vår tid, så står den här sakfrågan på en viktig grund. Kärnan i kulturkrigsdebatten handlar om politikens armlängds avstånd från kulturen. Fri kultur är en grundpelare i en liberal demokrati, i ett öppet samhälle och för den yttrandefrihet som Sverige med rätta är så stolt över. Det är en möjlighet att kritisera makten, beslutsfattare och samhället i ett fritt forum. 

Att denna ordning ens ska behöva debatteras på högsta politiska nivå är oroväckande. Samtidigt är det vi ser bara nästa steg i det kulturkrig som Sverigedemokraterna har bedrivit under en längre tid. 

Vad som är svensk kultur, vad som är svenskhet och vad som ska få finnas i det offentliga rummet har varit viktiga frågor för Sverigedemokraterna sedan de klev in i riksdagen 2010. Att SD nu får möjlighet att debattera dessa frågor med ett så starkt väljarstöd i ryggen måste kännas som en stor revansch för de gamla partisterna. Björn Söder skriver att konservatismen nu ska ”vinna” och han vill se till att den dekadenta vänsterns kulturpolitik snart ska vara ett minne blott.  

Det är både högdraget och högljutt, men det egentligt konservativa är en motpol till slaskig högerpopulism. Det är inte värdekonservativt att slå sönder fungerande strukturer, att driva konstnärer till självcensur eller kräva regimtrogna kontroller för att begränsa uttryck och tankar, i allt från muséer till public service.

Flera regeringsföreträdare från Liberalerna och Moderaterna har kritiserat Sverigedemokraternas uttalanden i dessa frågor. Det är besvärande, förstås. Samtidigt låter de det största partiet i sitt regeringsunderlag att göra detta till en fokusfråga. 

Det här med kulturkrig är inte bara absurt, utan också skadligt. De allra flesta partier i Sveriges riksdag står stadigt bakom principen om armlängds avstånd och kulturens frihet. Trots detta får kulturkriget äta en så stor del av debattutrymmet att det tränger undan mer värdefulla diskussioner om det som är relevant för vardagssamhället och vår gemensamma framtid.

Regeringen tvingas skifta fokus till att tämja och tygla det egna regeringsunderlaget. Det är inget styrketecken.