Varje år förlorar 3,9 miljoner flickor rätten till sin egen kropp, sitt eget val och inte minst sin egen sexualitet. Varje år utsätts nästan fyra miljoner flickor för det vi numera kallar kvinnlig könsstympning. Samhällsutvecklingen har gjort den tusentals år gamla sedvänjan allt ovanligare, men det finns fortfarande mycket kvar att göra – inte minst i Sverige.
 

I många kulturer har proceduren av könsstympning varit betydelsefull och till och med uppfattad som helig. Riten som fråntar kvinnor allt vad kroppslig integritet heter, har och är fortsatt en återkommande del i olika gruppers hederskulturella strukturer. Vissa ser det som en självklar initiationsrit till kvinnans vuxenliv, andra ser den som en garanti för att kontrollera och garantera kvinnans trohet till sin make. Oavsett syfte har könsstympningen en katastrofal inverkan på flickor liv och hälsa. 

Enligt UNICEF utförs stympningen oftast mellan fyra och fjorton års ålder, men det är inte heller ovanligt att spädbarn utsätts för övergreppet. I de flesta fall utförs stympningen av en närstående som använder en smutsig kniv eller glasskärva. Utan bedövning skärs inte sällan delar av blygdläppar och klitoris bort. I vissa fall utförs infibulation, då tas både inre och yttre blygdläppar samt klitoris bort, för att sedan sys ihop till en liten springa.

 

Hälsokomplikationerna är många, och leder i värsta fall till döden. Könsstympningen är vanligast förekommande i Afrika och Mellanöstern. I dagarna meddelade Sudans regering att den nu ska förbjuda könsstympning av kvinnor (Expressen 2/5). Stympningen har varit en av alla kvinnofientliga repressioner i landet, men kriminaliseringen är ett steg i rätt riktning. Lagen kommer straffa förövarna med upp till tre års fängelse, men frågorna om implementering väcker oro. 

Bara för att något är olagligt betyder det inte att alla kommer sluta med det – inte heller i Sverige. Socialstyrelsens bedömning är att runt 38 000 flickor och kvinnor är könsstympade. Många av dessa har bakgrund från Somalia, Eritrea, Etiopien, Egypten och Gambia. Trots den svenska kriminaliseringen har det endast lett till två fällande domar. Det är en skrämmande låg siffra som borde få fler att inse att mer arbete krävs än enbart kriminalisering och fördömande. 

 

Om fler förövare ska bli straffade och fler utsatta räddas krävs tydliga informationsinsatser och ett förebyggande arbete mellan kommuner och civilsamhället, inte minst de religiösa samfund som kan agera språkrör till familjerna. Det är också av avgörande vikt att skolan ger flickorna kunskap, stöd och hjälp att stå upp för sig själva att våga anmäla – både före och efter övergreppet. Den kvinnliga könsstympningen har funnits alltför länge, men än har inte tillräckligt gjorts. 

Vi får aldrig sluta kämpa för varje flickas rätt till sin kropp. Det gäller både globalt och på hemmaplan.