Den stora flyktingvågen 2015 skapade den invandringsdebatt vi har idag. Bortom all främlingsfientlighet och fördomsfullhet som dagligen slaskar runt i sociala medier, finns mer obearbetade medmänskliga aspekter.
Solbacka, Stavsjö Värdshus, Tuna Motell, Hotell Ankaret – listan över de lokala flyktingboenden som på mycket kort tid etablerades under 2015 och några år framåt, är värd att studera (SN 23/10). På många mindre orter var det nya flyktingboendet en dramatisk förändring i vardagslunken.
En viktig faktor är det medkännande som flyktingboenden gav upphov till på många håll. Där invånarna sträckte ut handen för att välkomna, bistå och möta de utsatta som placerats på gårdstunet intill.
Vi såg det i sörmländska samhällen som Stavsjö och Stjärnhov. När Migrationsverket forslade in ett stort antal människor i närmiljön, då ställde sig föreningslivet och granngemenskapen upp. Välkomna! Vilka är ni? Vad kan vi göra? Och vad kan vi göra tillsammans?
Den reaktionen hade myndigheterna inte förberett sig på. Trots att lokalt föreningsliv och nära sociala gemenskaper, inte minst på landsbygden, är en samhällskraft med lång och värdefull historia. Det moderna Sverige har inte enbart formats av flyttlass.
Frustrationen över att vilja hjälpa men få vaga eller inga myndighetssvar var tydlig. Likväl lyckades lokala krafter i Stavsjö och Stjärnhov få till medmänskliga möten och aktivteter. Se samhällskraften i detta. Det må vara små detaljer i de stora systemen, men de är betydligt mer relevanta än ointressanta.
Värdet av att utsatta människor inte bara ska behöva bli sittandes på ett flyktingboende verkade kraftigt ha underskattats. Möjligheten att umgås med medmänniskor i andra livssituationer än flyktingens och främlingens blir ett möte med det normala livet.
Erfarenheterna av lokalt engagemang i bygder med flyktingförläggningar tål att utredas närmare. Det berör en av det svenska samhällets starkaste krafter: det utvecklade, breda föreningslivet och andra nära gemenskaper. Hur kan detta utvecklas för att komma bygden mer till nytta, utöver ett antal kortvariga arbetstillfällen? Beredskapsarbeten/dagaktiviteter för asylsökande i närområdet? Tidig språk- och samhällsorientering i lokal regi?
Det var upplyftande att se försöken till konstruktiva möten mellan invånare och flyktingar. Allt detta hade underlättats – och mycken onödig frustration sannolikt undvikas - om lokala krafter hade betraktats som tillgångar i mottagningssystemet.
I stället fick vi se statliga myndigheter med Migrationsverket i centrum desperat hantera numerärer mer än individer. Mottagandet hamnade i sådan organisatorisk stress att myndigheternas kapacitet och kompetens nådde någon form av bristningsgräns. Det tål att lära sig av. Gärna då med mer vidsynt blick än dagens själlösa krav på hårdare asylpolitik och omvandlingen av människoöden till volymer. Blunda inte för antalet, men se medmänniskan. Tänk till medan det finns tid.
Om det skulle smälla i vår närhet. Om flyktingar kommer från Ukraina och Baltikum, ska vi då ha ett samhälle som hellre ser folk drunkna i Östersjön än att möta och hjälpa dem som behöver vår hjälp? Flyktingvågen 2015 visade hur stora statliga planeringssystem och närsamhällenas engagemang inte betraktades som konstruktivt samverkande krafter. Detta är ett systemfel med svenska ögon sett.