Konstnären Lars Vilks omkom i helgen i en trafikolycka tillsammans med två livvakter. De exakta omständigheterna är inte klarlagda, olycksutredningen kring frontalkrocken mellan en livvaktsbil och en lastbil pågår. Två svenska poliser i tjänst för att skydda liv miste sina. Tragiken, chocken och sorgen är uppenbar.
Lars Vilks hade personskydd sedan 2007 – och stod under dödshot. En del av utredningsarbetet är att kunna slå fast om det var en olycka eller om det, som polisen formulerar det, fanns någon ”yttre påverkan”. I nuläget finns inget som tyder på det senare.
Han hade sedan länge behövt leva sitt liv utan många av de friheter som vi gärna tar för givna. Rätten att röra sig fritt, att ha en vardag som inte bygger på en ständig vaksamhet mot hot. Vilks gärning kommer för alltid att vara förknippad med demokratiska friheter, grundläggande rättigheter. Yttrandefriheten – i ord och bild, religionsfriheten – att inte behöva underkasta sig någon annans tro – är starka grundstenar i ett modernt demokratiskt samhälle.
Det är ett samhälle där det sekulära är ett tungt vägande inslag. I rätten att säga sin mening, utöva sin konstnärliga frihet ingår möjligheten att kritisera och ifrågasätta traditioner och levnadsregler, religiöst färgade tabun såväl som själva existensen av en gud. Friheten till detta kommer med risken att någon annan tar illa upp, blir sårad eller arg. Den som försvarar själva rätten att yttra sig fritt, behöver inte bejaka budskapet eller sättet det framförs på, bara friheten att uttrycka sin mening. Lagstiftningen ger vida ytor att verka på, på goda grunder.
Poängen är att inte alla behöver göra och tänka samma. Må det vara Lars Vilks konst eller Salman Rushdies författarskap, rondellhundar eller satansverser. Fint eller fult, skarpt eller skamligt, sant eller falskt – friheten att provocera utgör en livsnerv i det konstnärliga uttrycket, värd att försvara.
Mordhoten mot Vilks har sin grund i att han för 14 år sedan gjorde en blyertsteckning till en utställning om hundar i värmländska Tällerud, föreställande islams profet Muhammed som rondellhund. Bilden togs raskt bort från utställningen, men den kom i stället att få sitt utrymme på ledarsidan i liberala Nerikes Allehanda, i anslutning till en text om yttrandefrihetens värde. Den dåvarande ansvarige utgivaren Ulf Johansson, som skrev texten, mordhotades också av våldsbejakande islamister som en följd av detta.
Vi talar här om en för vårt samhälle grundläggande, individuell rättighet, något grundar sig på det individuella valet och tankens frihet. Det som för den ene är en personlig och innerlig tro, om hur livet ska levas och dess mening, kan för den andre ses som ett opium för folket, ett förtryck i anden. Båda uppfattningarna ryms inom vårt demokratiska samtal, men aldrig våld eller hot om våld mot den som säger sin mening.
Om målet med konstnärlig frihet är att väcka känslor var Lars Vilks ytterst framgångsrik, inte bara vad gäller tecknade rondellhundar utan också i form av flera andra verk. Han provocerade och petade på ömma punkter – och var sannerligen inte enbart hyllad för detta, tvärtom. Men Lars Vilks var en självklar del av vårt dynamiska samhälles rätt till mångfald i uttryck och frihet. Olyckan som ryckte honom från världen kommer inte på något sätt att förändra detta faktum.