Som passionerad bokläsare, en engagerad vän av den goda berättelsen, det dramatiska framförandet och det fördjupande faktaunderlaget, är det så lätt att bli överentusiastisk: Läs det här, vad säger du om detta, du har väl ändå koll på den och den författaren? Om någon, ofta mot förmodan, skulle ha samma smak får vi möjligheten att åtminstone inom oss själva brista ut i ett: Äntligen!
Den nuvarande veckan, där barn och unga är lediga från skolan, kallas sedan några år för läslov. Det låter vackert. Men allt färre unga läser. En rapport från Statens medieråd som kom för en dryg månad sedan, visar att andelen unga som läser, eller bli lästa för, har minskat rejält på bara sex år. Störst är nedgången bland tonåringarna.
Helheten är i dag så pass svag att det inte går att vara finkänslig. Fler behöver läsa mer. Hellre något än inget.
Goda vanor som formas i unga år har vi nytta av livet ut, språklig förmåga och stort ordförråd är en bundsförvant i många lägen. Utbudet är stort, möjligheterna att bli en läsare är goda. Skolan har sin roll, biblioteken sin – om vi sköter dessa, men mest av allt börjar det med föräldrar och andra vuxna i ungas närhet.
I en tid där mediekonsumtionen styr åt annat håll än det skrivna och det lästa, är detta en uppenbar utmaning. En del i detta kan vara av nytta, annat är… mindre uppmuntrande. Ska vi vara glada över unga som läser något på nätet, ofta i kombination med rörlig bild? Eller ska vi vara upprörda över den språkmassaker som det ibland är, med särskrivningar och syftningsfel, metaforer som inte håller och förkortningar som får en lärare i svenska att vilja gömma sig?
Förena det som går att förena. Hellre bygga broar mellan generationer än allt djupare diken. Många av oss som redan läser mycket kan säkert referera till självupplevda situationer, där vuxenvärlden försökte diktera vilken läsning som var bra och vilken som var skräp. Sällan har skräplitteraturen lockat så mycket som då, med tecknade serier och bildrik tonårsromantik, blodiga varulvar och billiga detektiver.
Böcker är en unik form av bärbar magi, som skräckmästaren Stephen King skriver i sin bok, Att skriva: en hantverkares memoarer. Och trollkonster har inga givna gränser.
Läs av hjärtat, läs! Även om det är skräp för andra.
Mycket här i livet som samhällsmedborgare, där man kommer i kontakt med myndigheter och andra samhällstjänster, bygger på att kunna ta in vad som finns skrivet. Myndighetssvenskan blir annars ett kodspråk – där medborgarens rätt kan väga lätt i relation till myndighetens form, makten hos den som äger språket. Bland annat därför är det så viktigt att läsa, hellre något än inget. Naturligtvis med en förståelse för den som av andra skäl, exempelvis dyslexi, behöver andra sätt att växa med språkets lust och lärande.
Skola, bibliotek och folkbildning har under de senaste århundradena fått många att utveckla sig som läsare, att öka sina kunskaper om världen och om specifika företeelser, omvandlat till egen nytta. Utbildning för alla förde landet närmare staden, småbruken närmare universiteten. Uppdraget kvarstår, med nya målgrupper och nya kunskaps- och kompetensklyftor.
Det är aldrig läge att ge upp kampen för fler läsande medborgare. Däremot är det ofta på sin plats att pröva nya sätt där de gamla inte längre fungerar. I så motto finns ingen skräplitteratur, bara stora och små dörrar till nya upplevelser och kunskaper. Ju fler som öppnas, desto bättre för oss alla.