På ett flyktingboende i Olofström har ukrainska kvinnor, enligt Sydöstran och Sveriges Radio Blekinge, uppmanats att klä sig på ett sätt som täcker mer av kroppen. Detta för att andra som bor där har en uppfattning att kvinnor ska tvingas att klä sig på ett sådant sätt.
För den som bara sett första inledande rubrikerna och blivit jättearg, är det värt att notera följande: Det visade sig enbart handla om att inte ha bikini i den gemensamma matsalen. Inte ett förbud mot lättklätt på boendet som helhet. Ändå något.
Men.
För litet täckande klädsel är påfallande ofta något som blir ett problem när det berör kvinnor. Den närmast maniska kontrollen av kvinnors klädsel är intimt kopplad till det vi kallar patriarkatet. Kvinnans kropp görs till ett huvudfokus för alla samhällets moralkoder. Ofta grundar sig detta i begränsningar av kvinnors egen sexualitet och reproduktion, och det kan leda till såväl hedersförtryck som hårda påbud insvepta i religiösa regler.
Ingen kan klä sig som de vill överallt. Både privata och offentliga sammankomster kan förses med klädkod, allt från businessträffar till tröjkrav i affärer. No shirt, no service, ni vet, Men detta är något som bygger på sammanhang, inte skam. Där det är valfritt att delta.
Den som har sitt anvisade boende bland andra bör däremot ha rätten att privat klä sig precis som man vill. Den som argumenterar för detta, kan inte göra skillnad på den som väljer kläder som täcker lite hud och den som väljer att täcka så mycket som möjligt, inklusive håret. Notera ordet väljer, det är nyckeln till frihet.
Det går att föra samtal om hur man kan hantera situationer som skapar friktion i påtvingade gemenskapsmiljöer, men då med respekt för vad som är en långtgående och grundläggande individuell rätt.