EU sätter ned foten för mer hållbar utveckling. Det är god ambition. Unionen kan göra skillnad med gemensamma mål.
I Brysselkorridorerna har det, som alltid, lett till en konstant dragkamp mellan intressen, mellan värden och principer, mellan lobbygrupper. Vilka ska inkluderas och vilka ska ignoreras? En av konfliktytorna finns mellan de krafter om inte vill bruka natur och de krafter som ser naturens förnyelsebara resurser som nyttotillgångar; en viktig skiljelinje är synen på tillväxt.
Goda ambitioner landar inte alltid i helt konstruktivt riktade slutsatser. Lägg till dimensionen byråkrati, och det blir snabbt besvärligt. På Dagens industris debattsida tar EU-parlamentarikern Emma Wiesner (C) upp exemplet kravet på klimatnyttoanalys. För svenskt vidkommande ser det ut att skapa mer av hanteringsarbete och mindre klimatnytta i ett. Bortom själva namnet är det en byråkratisk åtgärd med ett inte helt genomtänkt funktionssätt.
”Förslaget riskerar att kraftigt minska kapitalinflödet i skogsbruket och bioekonomin, vilket gör att Sverige, förutom att mista arbetstillfällen, får mycket svårare att nå klimatmålen”, skriver Wiesner.
Det finns ingen rimlig anledning för EU eller andra att försvåra för investeringar i det på många sätt hållbara skogsbruk som Sverige redan har tillgång till. Där miljöhänsyn ska tas i alla åtgärder i skogsbruket.
Att EU vill sätta gröna mål på kravbildande grund är en god ambition med ett obalanserat hur. Dessutom är frågan om hur skogen ska brukas hållbart respektive medlemslands beslut. Lägg också på minnet att det inte bara är politiken som ställer krav på hållbarhet i dag. Kundförväntan och företag i många branscher drar tydligt åt samma håll. Att inte ha hållbara mål och arbetssätt är att snabbt förlora kunder.