Det fanns en bred uppslutning när det nya pensionssystemet sjösattes under 1990-talet. Då ställde sig en blocköverskridande riksdag bakom idén om att systemet ska ha förutsättningar för att bli långsiktigt hållbart. För att undvika en direkt politisk styrning av frågorna inrättades dessutom en pensionsgrupp (som idag består av representanter från samtliga riksdagspartier förutom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna). Sedan dess har risken för att pensionerna blir ett politiskt slagträ i debatten tyvärr blivit påtaglig.
Det blev tydligt efter fjolårets beslut om ett nytt inkomstpensionstillägg som finansieras via statsbudgeten och därmed utgör ett avsteg från tidigare ordning. Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) möttes av svidande kritik av remissinstanserna. Och det med rätta.
Förutom att det är ett trubbigt verktyg som inte går till de som behöver det allra mest, kan mixtrandet med systemet få större konsekvenser än vad man anar. Det är en farlig väg att gå. Att hushålla med begränsade medel är en av de svåraste uppgifterna för de folkvalda. När den största väljargruppen dessutom består av pensionärer får våra ansvariga politiker väldigt starka drivkrafter att köpa deras röster snarare än att förvalta ett välfungerande pensionssystem. I en sådan situation är det dagens och morgondagens yrkesverksamma som står för notan.
På senare år har flera rapporter visat att den ekonomiska situationen för dagens pensionärer är allt annat än dålig. Särskilt i jämförelse med liknande länder. I en färsk rapport presenterar tankesmedjan Timbro ny statistik som visar att den absoluta fattigdomen bland äldre har halverats sedan 2010. Ordet "fattigpensionär" har ironiskt nog förekommit allt flitigare i media i takt med att antalet äldre som ryms i kategorin blivit betydligt färre under det senaste decenniet. Tidigare har även Pensionsmyndigheten slagit fast att Sverige är det EU-land med lägst andel pensionärer som lever i materiell fattigdom, som innebär att man exempelvis inte har råd med oförutsedda kostnader.
Den främsta förklaringen till den kraftiga minskningen av fattigpensionärer är den ekonomiska tillväxten. Den har lett till ett ökat välstånd. Därför vore det förödande om skillnaden skulle minska mellan de som har arbetat ett helt yrkesliv, och de som inte har gjort det. När sambandet mellan intjänad livsinkomst och utbetald pension minskar, försvagas även incitamenten att arbeta.
Debatten om Sveriges pensionssystem är i behov av grundläggande sans och balans. De reala pensionsinkomsterna har ständigt ökat över tid för alla pensionsgrupper och svenska pensionärer har således aldrig haft det bättre ställt ur ett ekonomiskt perspektiv. Det är något att ha med sig när valåret inleds.