Sociala medier förändrar utelivet, det påverkar hur vi agerar och vad vi gör.
Politikerna borde fundera på ett djupare plan om vilka effekter alla de begränsande regelverk som omger nattlivet i våra städer leder till.
Säg de storartade politiska karriärer som inte har börjat i de lokala frihetsfrågorna. Med vilda diskussioner på debattsidorna mellan liberaler och nykterister om öppettiderna på lokala nattklubbar. Med svingar mot kommunens prussiluskor om uteserveringstillstånden på Storgatan. Frustrationen över att det ska vara så svårt att införa gårdsförsäljning och att det fram till alldeles nyligen krävdes ett särskilt tillstånd från polisen för att få anordna dans. Detta tillstånd ersattes av en lika irriterande anmälningsplikt, när den här regeringen för en gångs skull försökte få till en frihetsreform.
Det står nu står klart att insändarna, debatterna och engagemanget kan ha varit förgäves. Nykterhetsrörelsen må ha förlorat duellerna och argumentationen, men den vann kriget.
Ungdomar vill nämligen inte gå ut längre. Under förra decenniet beviljades närmare 1 500 av de ovan nämnda danstillstånden per år. Toppåret var 2017 då 1 552 ansökningar godkändes. I år, när sommaren redan är förbi, har endast 773 anmälningar om danstillställningar gjorts.
Än mer oroande är jämförelsen mellan dagens hemmasittande unga och deras far- och morföräldrar, de som rände oavbrutet till landets logar och dansbanor.
Dagens unga dricker mindre alkohol än tidigare generationer.
När SVT rapporterar om saken (4/10) förklaras trenden med att de yngre inte dricker lika mycket alkohol, vilket slår mot nattklubbarnas lönsamhet. Det finns städer, ibland hela landskap, som nu saknar nattklubbar. Denna på många sätt positiva fysiska hälsotrend går hand i hand med en psykisk negativ sådan.
Stängda nattklubbar innebär också färre möjligheter till kollektiv upprymdhet, den som människor ägnat sig åt i alla tider och kulturer.
Känslan av samhörighet går att finna i andra sammanhang, men alla går inte på derbyn, konserter eller faller i religiös extas. Föreningslivet vittrar sönder. Foxtrot är ett kriminellt nätverk och inte en tryckare. Kulturevenemangen minskar i antal. Kyrkor och förhandlingshem gapar tomma eller säljs.
Platserna där människor kan mötas och för gemenskap med andra minskar.
Får vi se dansbanorna få liv igen?
Att ersätta dansgolvsuppvaktande och slösande i baren med detjingappar och sparande på Avanza, det må ha sina poänger. Samtidigt behöver man inte vara överdrivet konspiratorisk för se hur de senaste tio årens fyrtioprocentiga ökning av antidepressiva läkemedel och sammanfaller med samma periods minskning av extas, värme, nya bekantskaper, sång och skrål.
Kanske är klubbandet en trend som kommer och går? En ny generation kan, som motreaktion på utvecklingen som är nu, komma att dansa på ett dansgolv med andra i stället för att göra samma dans hemma i en TikTok-inspelning, ensamma. Men när den pendeln slår tillbaka då måste politiker och tjänstemän välkomna den. Låt övernitiska gränsdragningar bli något som bara gjordes förr.