Läget är bistert för årets avgångsklasser från gymnasiet. Undervisning på distans, digitala möten i stället för fysiska. Så mycket blir så annorlunda.
Den där sista stunden, där mössan åker på, all stress rinner av och det skrål som heter studentsången växer med löpstegen ut från skolans lokaler, blir då något annat. Men måste det bli stund då allt som man inte kan få ska stå i fokus?
Allt behöver inte ske samtidigt, i stora grupper. Att firas av släkt och vänner kan göras på många sätt, nu eller senare, via telefon, gruppsamtal eller i mycket begränsad omfattning i hemmet. Fast stunden med klasskompisarna och årgångsvännerna, den kommer inte tillbaka och blir inte densamma.
Här finns det skäl att söka det kreativa, inte minst bland avgångseleverna själva, den nybakade kompetens och kreativitet som lämnar skolan och tillförs arbetsliv och högre utbildning. Varje klass har sina förutsättningar, det kan vara en styrka och inte en nackdel. Allt behöver inte göras lika. Blir det så att själva avslutningarna skjuts något på framtiden, bortom midsommar och in i juli (SN 15/4) finns också ett skapandeutrymme om inte det traditionella utspringet är möjligt.
Går det att ordna ett studentfirande genom att använda resurser som restauranger, föreningsliv och andra företag kan erbjuda? Kan skolorna stå för kostnader som ger oväntade intäkter åt andra mer sargade delar av samhället?
Eleverna födda 2001 får en annorlunda studenttid, så mycket är klart, men här finns en chans att göra det bästa av ett svårt läge. Ambitionen från skolor och personal, elever och samhället i stort bör vara att det annorlunda ska bli till en av de stunder vi aldrig glömmer.
Allt det andra då? Efter plugget? Det löser sig nog.