Organisationen Rädda Barnen har tagit fram den ambitiösa rapporten ”Millenniebarnen – en studie om ekonomisk utsatthet bland barn under hela uppväxten”. Denna tittar på alla barn som föddes år 2000, från födsel till dess att de är 17 år gamla, och undersöker deras ekonomiska situation.
I samband med att rapporten släpptes publicerades en debattartikel i Dagens Nyheter. Där braskade man ut att ”vartannat barn har upplevt ekonomisk utsatthet”. Hälften av alla barn ska alltså ha varit ekonomiskt utsatta, vilket enligt Rädda barnen kan drabba bland annat deras hälsa. Detta låter ju smått häpnadsväckande, att Sverige skulle vara ett land med så stora problem att hälften av alla barn har levt i ekonomisk utsatthet.
Men frågan är vad den här undersökningen faktiskt visar. En närmare granskning ger oss följande information: De flesta av barnen har levt i ekonomisk utsatthet i ett år, ungefär en tredjedel av dessa i mellan ett och sex år. Den andel av barnen som varit ekonomiskt utsatta ”under större delen av sin uppväxt” är enbart 2,9 procent.
Vad infattar då begreppet ”ekonomisk utsatthet”? I det här fallet är det när man levt på försörjningsstöd eller om man har en ”låg inkomststandard”. Det senare definieras av SCB som ”hushåll med en disponibel inkomst som understiger 60 procent av medianinkomsten i landet”. I Sverige var 2019 medianinkomsten 31 700 kronor, 60 procent av detta är drygt 19 000 kronor.
Med dessa siffror i åtanke är det relevant att åter fråga sig huruvida Rädda Barnens rapport visar på något oroväckande. För med denna definition av ekonomisk utsatthet så räknas barn in vars föräldrar pluggade när de var små, hushåll där någon av föräldrarna inte jobbade för att kunna vara hemma eller hushåll där föräldrarna jobbade halvtid. Det är villkor som en stor grupp svenskar kan känna igen från sin egen uppväxt. Vi är många som växte upp i ett hushåll där vi tog med oss egna mackor på tåget och där vi fick ärva kläder från äldre släktingar. Var det verkligen ett stort problem?
Det finns så klart statistik från Rädda Barnens rapport som visar på faktiska problem, som hur mycket större utsattheten är för utrikesfödda familjer. En situation vi själva har skapat genom att tillåta stor invandring, men generellt visar rapporten på en ljus bild av svensk ekonomi. Det är i linje med vad vi vet om hur mycket den disponibla inkomsten har ökat de senaste 20, 30 åren.
Människor jämför sig med det man har närmast. Absolut fattigdom är inte ett relevant mått här. Ingen tonåring blir mer tillfreds över att inte ha en egen mobiltelefon bara för att barn på andra sidan jorden inte har det, utan kommer i stället att jämföra sig med klasskompisarna. Därför är det mer relevanta att titta på relativa mått på ekonomisk utsatthet.
Samtidigt kan vi inte tappa det absoluta begreppet helt. Trots allt har en stor del av de svenska barnen möjlighet till en god ekonomisk standard. Det fokus på statusprylar som finns idag är inte sunt och vi bör kunna kritisera det på ett rimligt sätt. Det är inte farligt att inte alltid ha råd med allt man vill ha.
Debatten skulle må bra av lite mer perspektiv. Fokus i den här diskussionen bör i stället ligga på de grupper som är allra mest utsatta, varför, och vad vi kan göra åt det, snarare än majoritetens situation. De ser ut att klara sig rätt bra.