En del renoveringar är värdefulla, andra bedrövliga. Går det att göra om folkkära filmer och tv-serier – där den nya versionen vinner? Ytterst sällan.
SVT slår på trumman för att få till en ny, modern Saltkråkan. En sak är säker: Det blir aldrig samma sak. En sak är nästan lika säker: Det blir aldrig lika bra.
Tjorven är Tjorven. Emil är Emil. Teskedsgumman är Birgitta Andersson. Det blir inte mycket bättre, subjektivt sett. De klassiska barnprogrammen som också lockar vuxna är svåra att göra mer aptitliga, den kampen är redan över.
Nyinspelningar av det extremt välkända är ofta ett tecken på idébrist. Självklart finns det undantag, exempelvis inom populärmusiken där en nyare version, en cover, har blivit betydligt större och bättre än originalet. Detta är sällsynt, likt ett värdefullt frimärke med feltryck. Men här finns ändå något att gräva djupare i: SVT:s arkiv.
I detta kan man garanterat finna sådant som borde prövas i nyversion. För oss som minns ett- och tvåkanals-Sverige finns många gemensamma minnen, vi hade ju inte mycket att välja på. Där fanns det där som alla kände till och såg, de mer sällsynta guldkornen som aldrig uppskattades tillräckligt och allt det där skräpet som åkte med för att valfriheten var minimal och kvällen lång.
En given faktor är att tempot i det effektiva tv-berättandet har ökat över tid. Polisdraman och deckare kan finna oväntat ny kraft. Kommissarie Beck har haft fler liv än en katt. Den som vill göra nytt av gammalt bör nog hellre fundera över en serie som Sinkadus eller Dubbelstötarna från 1980 än Vi på Saltkråkan från 1964.
Det är inte bara att göra nytt, man måste ha rätta knycken.