Denna vecka, den 14 juli för att vara exakt, var H.K.H Kronprinsessan Victorias födelsedag. För oss som i grunden är för den svenska monarkin, och uppskattar den som en kulturarvsinstitution, så är vår kronprinsessa en väldigt sympatisk del av densamma. Det är svårt att hitta någon som inte tycker Victoria representerar Sverige på ett värdigt sätt.
I år fyllde Kronprinsessan 43 år, men har fortfarande inte fått tillträda tronen. Det är hon inte ensam om bland de europeiska kungahusen. Storbritanniens Drottning Elizabeth II är 94 år gammal. Hennes efterträdare, sonen tillika Kronprinsen Charles, är 71 år och fortfarande inte regent. Att kungahusen i Europa ser ut såhär är bara en naturlig del av utvecklingen. Vi lever längre och längre, och är dessutom friskare under vår långa livstid, och det syns bland annat just i tronföljden.
Likväl är det lite intressant att konstatera att det är det motsatta problemet mot hur det ofta har sett ut. I Sverige var det inte ovanligt att våra monarker tillträdde innan de ens hade hunnit bli myndiga och att de därför fått hjälp av förmyndarregeringar som barn. Då deltog kungar i krig, dog i sjukdomar eller avsattes av missnöjda undersåtar. Nu börjar vi istället få situationer där kungahusen aldrig förnyas och kronprinsar och kronprinsessor kanske hinner avlida själva innan de tillträtt.
Visst är dagens kungahus symboliska institutioner, men många av oss uppskattar dem som just sådana. De skänker kontinuitet i dagens omvälvande politiska landskap, representerar oss och förvaltar vårt kulturarv i form av fastigheter och lösören. I ljuset av detta kan det vara intressant att ha en diskussion om hur våra kungahus ser ut. Finns det verkligen ett egenvärde i att alla monarker måste sitta på sin position tills de avlider av hög ålder? Med dagens livslängd finns det skäl att omvärdera livstidsämbeten och kanske snarare se dem som ett uppdrag som man ska inneha under den aktiva delen av sin livstid.
Under de senaste åren valde exempelvis Påven Benedictus XVI att avgå från sitt ämbete snarare än att dö på posten, helt enkelt för att han själv insåg att han var för gammal för att utföra uppdraget på ett bra sätt. Samma val gjorde Japans kejsare, för att ge plats åt sin son. Den katolska kyrkans påveämbete och kejsaren i Japan är två extremt traditionstyngda institutioner som knappast kan anklagas för att vara ängsliga för samtiden. Ändå valde båda föregångarna att frivilligt lämna sitt uppdrag innan sin egen död för att låta andra få chansen. Det här är ett tankesätt som fler med liknande livstidsuppdrag kanske borde ta till.
Lyft därför frågan såhär i anslutning till vår tronarvinges födelsedag; börjar vi inte komma till en punkt där det är dags för vår kung, och flera andra monarker i Europa också för den delen, att ställa sig frågan om de inte borde vidare lämna uppdraget? Kronprinsessan skulle bli en populär och värdig drottning för Sverige, låt henne kliva fram och ta den rollen. Våra monarkier skulle må bra av en föryngring och generellt borde vi omvärdera livstidsuppdrag till något som borde bli accepterat av avgå ifrån den dagen man vill låta nästa generation ta över.