Efter hot om misstroende mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark backar regeringen om sin tilltänkta reform av Arbetsförmedlingen. Utfallet är väntat. Regeringen är underordnad riksdagen, och kan inte driva en politik som riksdagsmajoriteten inte stödjer. Det som är anmärkningsvärt är sättet det nu sker på.
Genom misstroende kan riksdagen avsätta ministrar som på olika sätt visat sig olämpliga eller på annat sätt saknar riksdagens förtroende. Det är inte vad som hänt här. I stället har riksdagen använt verktyget för att tvinga regeringen att tillmötesgå deras krav inom ett specifikt område. Det normala hade varit att skriva ihop sig till ett gemensamt utlåtande, lägga en gemensam reservation i utskottet, eller rösta ner lagförslagen när de kom.
Att det inte sker nu beror antagligen på att oppositionen, som sträcker sig från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna, inte klarar av att enas om ett gemensamt motförslag. I stället väljer partierna att hota med politiskt kaos, om regeringen inte lägger om linjen.
Om riksdagen saknar förtroende för regeringens politiska inriktning står det den fritt att när som helst avsätta statsministern – och därmed hela regeringen. Riksdagen kan också fälla propositioner med förändringar och nya lagar. Att ge sig på enskilda ministrar, som bara genomför den politik statsministern har tillträtt på, är därför framför allt en symbolhandling där man kringgår riksdagens regelverk. Det är inte odemokratiskt, men inte heller någon seger för demokratin. Reglerna finns till av en anledning: att skapa struktur och möjliggöra ansvarsutkrävande och att landet kan styras på ett ordnat sätt.
Det här är inte första som oppositionen kringgår riksdagens normer och regelverk för kortsiktiga vinster. 2012 hotade oppositionen dåvarande socialförsäkringsminister Ulf Kristersson med misstroende med anledning av nya regler för sjukskrivningsreglerna. 2013 bröt vänsteroppositionen och Sverigedemokraterna mot praxis när de strök höjningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt ur Alliansens budgetproposition. 2017 var det Alliansens tur. Då hotade man, med stöd av Sverigedemokraterna, med misstroende mot olika ministrar om man inte drog tillbaka flygskatten, en föreslagen ändring av 3:12-reglerna samt höjd statlig inkomstskatt.
Alla partierna inom Januariavtalet har på så sätt varit med och bäddat för det som nu händer. Det gör det inte mindre olyckligt, utan understryker bara att de kortsiktiga vinsterna av att strunta i regler och normer lätt tillbaka och biter en. När Moderaterna om några år kommer försöka skapa en minoritetsregering lär de antagligen ångra de senaste veckornas agerande bittert. Samtidigt som de högljutt kommer proklamera hur oseriös oppositionen är.
Hot om misstroende med uppställda ultimatum är inte ett konstruktivt sätt att driva politik. Det fokuserar politiken ännu mer på symboliska vinster, och försvårar avsevärt för ansvarsutkrävande. Vem är egentligen ansvarig för vad som händer med Arbetsförmedlingen när reformen är framförhandlad genom presskonferenser och utspel i media?
Saknar regeringen majoritet i utgångsläget måste den se till att samla stöd för sina förslag. Regeringen kan i dag uppenbart inte räkna blint med Vänsterpartiets stöd. På samma sätt har riksdagspartierna ett ansvar att faktiskt delta i konstruktiva samtal. Förhoppningsvis blir de senaste veckornas turer ett uppvaknande för alla partier. Så här kan vi helt enkelt inte hålla på.