Skattemedel som används till läxhjälp måste ge alla elever stöd. Men om hur likvärdighet i stödet ska uppnås råder oenighet. För den socialdemokratiska regeringen är svaret tydligt – läx-rut måste ersättas med läxhjälp åt alla i skolan.
I veckan blossade diskussionen upp på nytt när Sveriges Radio rapporterade om att svensk och norsk forskning visar läxhjälp i skolan inte är det bästa sättet att hjälpa elever med behov av särskilt stöd. Enligt den norska studien ökar läxhjälp i skolan till och med skillnaden i elevers prestationer baserat på olika sociala förhållanden.
Det är lätt att se det orättvisa i att familjer med bristande resurser är med och betalar läxhjälp åt de som ändå hade haft råd. Det är naturligtvis ett stort problem att alla inte har råd att köpa privat läxhjälp om den är subventionerad med skattepengar.
Det enkla svaret på denna orättvisa är att erbjuda läxhjälp gratis åt alla i skolan. Men för att ett svar är enkelt behöver det inte vara rätt. I höst delas enbart 13 miljoner kronor ut till landets skolor som stöd för läxhjälpsverksamhet. Skolorna hade ansökt om 47. Det innebär att dryga 30 miljoner fattas i finansieringen. Det kommer självfallet att medföra betydande brister i verksamheten.
Skolverket har prioriterat skolor med störst behov, baserat på elevernas slutbetyg i årskurs 9. Men även i skolor med högre snittbetyg finns många elever i behov av särskilt stöd. Och även i skolor med låga slutbetyg som nu får resurser tillskjutna finns elever som är motiverade och vill prestera bra.
När läxhjälp ska anordnas via skolan finns en påtaglig risk att de som behöver stödet mest ändå inte dyker upp. Flexibiliteten som finns i att ha en privatlärare man gemensamt kommer överens om tider med försvinner. Lugnet i att lämna skolans lokaler tas bort. Risken är att vi pumpar in pengar i en verksamhet som varken är effektiv eller når de som behöver det mest. Det som händer är att medelinkomsttagare får helt gratis, men förmodligen något sämre, läxhjälp i skolan i stället för subventionerad i hemmet.
En idé vore att kombinera subventionen med ett stipendiesystem byggt på lärarnas ordinering och anpassat efter föräldrarnas inkomster. Då skulle resurser riktas till de som behöver det mest, men också till de som verkligen utnyttjar dem. Skolverket skulle kunna tillhandahålla en sådan pott i stället för ett allmänt stöd till skolor med dåliga resultat.
Skolan har redan ett uppdrag att ge alla elever stöd för att nå målen. De behöver alltid mer resurser och bör så få. Men läxhjälp i skolan riskerar att vara ineffektivt och ändå i första hand att nyttjas av barn med studiemotiverade föräldrar. Orättvisan är då kamouflerad med orden gratis och offentlig, men kvarstår inte desto mindre.
Johanna Lundgren Gestlöf