Vem ska regera med vem? Spelteorier berör grunden för maktutövning, men makten för maktens skull räcker inte långt. Trots det handlar dagens politiska debatt mer om vilka som ska regera efter nästa val än vilka beslut som tas fram till dess.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet styr landet för att Vänsterpartiet har accepterat att budgetförhandla utan att få regera. Så länge övriga oppositionen inte gemensamt väljer att bryta loss delar ur budgeten för omprövning kan detta fortsätta till 2018.
Inom Alliansen är pressen från olika opinionsmätningar talande. Moderaternas motgångar är inte bara en följd av partiledarens bejakande av ”samtal” med Sverigedemokraterna. Minst lika mycket illustrerar det en osäkerhet om vad M vill använda makten till. Centerpartiets växande opinionsstöd handlar mer om en sakpolitisk tydlighet än en vägran att öppet välja mellan Socialdemokraterna och SD.
Ett parti i opinionsmässig medvind får stå ut med stenhårda attacker, även från traditionellt mer vänligt sinnade krafter. Flera liberala och moderata röster ropar nu högljutt att Centerpartiets akilleshäl är att Annie Lööf måste välja mellan en regering som stödjer sig på S eller SD, trots att hon sagt nej till båda. I detta finns en poäng, men samtidigt: inget parti är skyldigt att välja ett andrahandsalternativ inför ett val. Jämför med S som alltid går till val för att bilda en socialdemokratisk regering. Även när partiet har 25 procents stöd i opinionsmätningarna.
Centerledningen väljer en S-liknande strategi och går till val för att få majoritet för en ny Alliansregering. Inte en SD-stödd borgerlig regering och inte en mittenkoalition där S ingår. De senare är ju redan i dag möjliga utifrån det parlamentariska läget.
Efter val vidtar kohandel. Eller måste det göras också före? Det beror på vad man tror att väljarna vill ha svar på. Ska det förhandlas efter ett val är det en tanke att inte sälja bort något i förväg. Om inte Alliansen vinner väntar ett nydukat förhandlingsbord. Det gör att C så länge det är möjligt kommer att hålla fast vid nuvarande linje – med risk för svekdebatt.
Först måste nuvarande statsminister röstas bort. Det är svårt att se att C eller Liberalerna i en omröstning om statsministerposten automatiskt skulle släppa fram ännu en runda med en S-ledd regering. Påståendet att Centerpartiet skulle tolerera en ny S-regering i minoritet efter 2018 missar nämligen två tunga faktorer.
En S+MP-regering är långsiktigt skadlig för Sverige och att vända andra kinden till i ytterligare fyra år är inte rimligt. Trots SD. Och Centerpartiets nyvunna väljare kommer från Allianskollegor, många före detta moderater. Lika lite som C-ledaren Annie Lööf vill dessa ha Stefan Löfven som statsminister. Därför väljer Centerpartiet att hellre ”laga efter läge”, som partisekreteraren Michael Arthursson formulerade det i P1 Morgon (21/3). Det är en vägran att förhandla om alla andra alternativ än Alliansen innan det finns någon makt att kohandla om.