Ulf Kristersson vill fortfarande bilda regering. Skam vore det annars. Men vilken regering?
Det finns medieröster som försöker få Moderatledarens besked om att Socialdemokraterna inte vill lägga ned sina röster i statsministeromröstningen, till att vara en svanesång för Alliansen. Fast den som påstår detta behöver då förklara varför han eller hon har använt begreppet rödgrönt som något som även inbegriper Vänsterpartiet. För V har ju aldrig suttit i en regering – till landets fromma förvisso, men likväl.
Det går inte att skriva en runa över Alliansen så länge det finns ett samarbete, samförstånd eller en gemensam vilja. Även om inte alla fyra partierna sitter i en regering.
En Alliansregering, eller en regering byggd på den politiska agenda som Ulf Kristersson levererade i DN 10/10, kan inte tillträda som läget är. Om den inte släpps fram av motståndarna. Det hjälper inte ens om Miljöpartiet väljer att lägga ned sina röster. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kan gemensamt stoppa en Kristersson-regering. Det kan inte heller bli en ny rödgrön Löfven-regering utan att en sådan släpps fram – av Sverigedemokraterna eller några Allianspartier.
Här kommer vi alltså till nyckelfrågan. Vilken regering kan tillträda med en rimligt funktionell regeringspolitik? Regeringar där mittenpartierna gör upp åt vänster faller på det sista, om inte det första. Kvar blir frågan om vilken regering som Sverigedemokraterna inte förmår att stoppa. Programförklaringen som Kristersson levererade krockar inte med SD-politiken. I stort är det något som Jimmie Åkesson och hans väljare i stort kan svälja, när han nu har fått rösta bort Löfvens styre. Vi får väl se om SD-ledningen har något att säga så småningom.
Problemet för C och L är att en sådan regering sitter på SD:s nåder. Precis som Löfven-regeringen överlevde på C och L:s goda vilja. Utan samarbete, utan samsyn, ordet är tolererades.
Men en tätare relation mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna skulle drastiskt ändra strukturen på svensk partipolitik, och inte till fördel för borgerlig, liberal politik. Moderaterna skulle tvingas åt det mer reaktionära hållet, Kristdemokraterna skulle behöva tona ned sin socialliberala ådra. Avståndet till Centerpartiet och Liberalerna skulle växa. Det vore en usel strategi.
Därför är det fullt naturligt att Ulf Kristersson försöker lirka igenom sin fyrpartiregering. Misslyckas detta, vore det märkligt om han inte försökte med en mindre regering – enbart Moderaterna – om den kan passera de två parlamentariska nålsögonen för en minoritetsregering: tillträdes- och budgetvoteringarna. En sådan liten regering behöver kloka vänner. För C och L vore det den näst bästa chansen, efter en Alliansregering, att få igenom mycket av den politik som de gick till val på. Moderaterna har helt enkelt mer av liberal politik än vad Socialdemokraterna har.