Svenska Dagbladet har på ett förtjänstfullt sätt återkommande granskat rättssäkerheten i så kallade medicinska åldersbedömningar i asylprocessen. Ämnet är laddat – politiskt och värderingsmässigt – och ytterst relevant.
Sedan i mars förra året görs sådana bedömningar i fall där åldern är svår att avgöra. Metoden har fått kritik, vilket knappast var oväntat. Mer oväntat är att det är svårt att hitta någon ansvarig som är villig att försvara den (SVT Morgonstudion 9/1). Inte ens någon regeringsföreträdare. Politiken väljer inte metod, men den är i slutänden ansvarig för den metod som väljs.
Migrationspolitiken har varit en central fråga under hela mandatperioden. Det har varit ett resursstarkt område, med hög partipolitisk svansföring, och regeringen har dessutom höjt skattetrycket under mandatperioden. Det är inte brist på resurser som har gjort att vi hamnat i ett läge där rättssäkerheten för unga asylsökande framstår som undermålig, i bästa fall ytterst tveksam.
Läget antyder att regeringens migrationspolitiska beslut mer har handlat om signalpolitik än ett djupare engagemang i problematiken. Det var viktigare att det gick fort än att det blev så rätt som möjligt. Uppdraget skulle genomföras skyndsamt. Såväl Vänsterpartiet som Centerpartiet kräver, från något olika utgångspunkter, att regeringen agerar för att göra åldersbedömningarna mer tillförlitliga (SvD.se 8/1).
Rättsmedicinalverket, som ansvarig myndighet, har fått kritik för att den metod som verket har valt. Den anses inte tillräckligt vetenskapligt grundad. Summan av Svenska Dagbladets granskning är onekligen angelägen och något som de politiskt ansvariga inte kan blunda för. Det säger förstås inte att de medicinska bedömningarna i samtliga fall är vare sig hårresande eller ens felaktiga. Men rättssäkerheten riskerar att vara otillräcklig.
Med detta sagt, är det lika orimligt att enbart basera beslut på de asylsökandes ord, exempelvis vad gäller ålder. Barns skyddsbehov är annorlunda än vuxnas. Bedömningsnivåerna för asyl skiljer sig åt. Migrationspolitiken kan helt enkelt inte bygga på aktivism och idealism. Inte så länge vi har lagar om en reglerad invandring samt en omfattande och dyr välfärdsstat.
När det saknas identitetshandlingar är det därför fullt rimligt att försöka etablera ålder och andra identitetsmarkörer via andra tänkbara bevisformer, på medicinsk väg till exempel. Varje enskild asylsökande har rätt till en rättssäker bedömning; barn ska hanteras som barn, vuxna som vuxna. Unga vuxna ska inte blandas med omyndiga unga på förläggningar och boenden av rena trygghetsskäl.
Det är jämförelsevis lätt att peka finger mot ansvarig myndighet, men det är att missa makt- och ansvarsfördelning. Om politiken inte är tydlig med att prioritera rättssäkerheten, då riskerar även myndigheternas beslut att bli luddiga. Ansvaret är i slutänden justitieministerns, regeringens och statsministerns.