Rikskonferensen Folk och försvar är ett försvarsfrågornas skyltfönster mot medborgarna. Årets upplaga var sig lik med ministrar, journalister och allmänhetens intresse. Blickarna riktades mot Högfjällshotellet i Sälen där diskussionerna satte fingret på årets viktigaste frågor.
Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg talade med full charm om hur mycket han gillar Sverige och SVT-serien ”Vår tid är nu”. Ett efterkrigsdrama i Stockholm som blev metaforen för den oundvikliga risken av att historiens återupprepning. Krig och konflikt är två fenomen vi svenskar med näppe lyckats undanhålla oss från i cirka 200 år. En fantastisk utveckling vi förhoppningsvis lyckas behålla långt framöver. Ändå samlades över 400 personer på konferensen om försvar och säkerhet. Freden är aldrig självklar enligt historien, men det rådde delade meningar om sannolikheten för ett väpnat angrepp.
I december släppte Försvarsberedningen sin rapport där de menade att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Under konferensen höll statsminister Löfven sitt traditionsenliga tal i vilket han hade svårighet att rätta sig med beredningens formulering. Rapporten är underskriven av sju av åtta riksdagspartier, inklusive Socialdemokraterna. Dock tydliggjorde Löfven: ”Regeringens besked är fortsatt följande: Ett militärt angrepp mot Sverige är osannolikt” (SvD 14/1).
Tvetydigheten inom regeringen cementerades av UD:s medvetet förvrängda tolkning av rapporten, vilken utrikesminister Wallström försvarade med näbbar och klor. UD valde i sina egen sammanfattning formulera risken som fortsatt osannolik (DN 15/1).
För den måttligt intresserade kan ordvalet tyckas vara irrelevant. Huruvida något är osannolikt eller inte kan uteslutas är hårfin, men betydande för vår försvars- och säkerhetspolitiska inriktning. Historien bevisar att det inte går att säga aldrig. Mänskligheten tycks ha en oundviklig tendens att fela, vilket är argument nog för Försvarsberedningens analys.
Det är svårt att urskilja utrikesminister Margot Wallströms syfte med formuleringen, men om ett angrepp är osannolikt finns det få argument till att utveckla vår försvarsförmåga. Varför försvara något utan existentiella hot? Att hålla fast vid den tidigare formuleringen, att ett angrepp är osannolikt, kan vara ett sätt att desperat hålla kvar vid en tid som flytt.
Varför? Försvarets expansion kommer utan tvekan påverka omvärldens syn på Sverige. Utrikesministerns administration har fokuserat på internationell nedrustning och fredsarbete. Samtidigt har svenskens blick riktats tillbaka till vårt närområde. Försvarets försörjning är numera högre upp på dagordningen än Wallströms visionära diplomati. När ett angrepp inte kan uteslutas riskerar UD att hamna i försvarspolitikens skugga. Det är inte längre bara ett ord som står på spel.
Linnea Hylén