När sommar blir till höst börjar en ny kull på högskolor och universitet. För många innebär det ett stort kliv in i vuxenlivet, i en ny stad med den första egna bostaden. Därför är det också så här års som bostadsbristen gör sig särskilt kännbar. För många ger den första tiden som student en erfarenhet av livet som bostadsmarknadens outsider. Med få ködagar i bostadskön, avsaknad av kontakter i en ny stad och låga inkomster blir resan till den där första lägenheten längre än många räknat med.
Sensommaren betyder också att flera av partiledarna håller sina traditionsenliga sommartal. Oftast blir det tal för de redan frälsta, med få nya förslag. Jan Björklund (L) röt till mot regeringens bostadssubventioner och Stefan Löfven (S) meddelade att bostadsbyggandet nu är det högsta sedan miljonprogrammen och lämnade bostadsfrågan där. Annat var det dock när Jonas Sjöstedt (V) höll sitt sommartal i Umeå. Vänsterpartiet vill att staten ska ge fastighetsägare 25 miljarder kronor i subventionerade lån om året för att bygga fler hyresrätter, varav fyra miljarder ska öronmärkas till studentbostäder.
Vänsterpartiet ska ges rätt i en sak; det skulle krävas betydligt mer än regeringens subventioner av nybyggnation på 3,2 miljarder kronor för att få några faktiska resultat. Men det är naivt att tro det bara är att skjuta till skattepengar för att bygga bort bostadsbristen. Omfattande bostadssubventioner är bara ett försök att lindra skadeverkningarna av en dysfunktionell hyresmarknad, och ett kostsamt sådant. Fördelningspolitiskt är det också tveksamt, då det i princip handlar om omvänd omfördelningspolitik, där vanligt folk får betala för att staten ska ge billiga krediter till byggherrar.
Märkligt kan tyckas, att det parti som gjort vinster i välfärden till sin stridsfråga, nu går i bräschen för en politik som riskerar att flytta skattemedel till byggherrars fickor. Anledningen till att det byggs för få hyresrätter är dock inte kapitalbrist. Projekt som är för riskfyllda att genomföra med dagens räntenivåer borde sannolikt inte heller genomföras. Det hyresmarknaden behöver är strukturreformer – för att det i dag helt enkelt inte finns någon. I stället dras vi med ett planekonomiskt gissel – bruksvärdeshyra – där hyror inte sätts på någon marknad, utan i kollektiva hyresförhandlingar.
Det skulle sannolikt behövas blocköverskridande överenskommelser för att påbörja en övergång till friare hyressättning. Inget parti vill reta de många väljare som gynnas av ett system som ger oskäligt låga hyror i attraktiva områden. Som det så ofta är på bostadsmarknaden. Regeringen försökte skjuta över ansvaret för att införa amorteringskraven till Finansinspektionen, men Kammarrätten avslog begäran tre gånger för att den ansåg ansvaret för att reglera amorteringskraven låg på politikerna. Talande är det för politikens rädsla att reta upp väljargrupper, och Vänsterpartiets förslag lär vara långt ifrån det sista kostsamma förslaget som inte gör något åt grundproblemet.