Det lönar sig allt sämre att läsa vidare på högskola och universitet. Sedan 2001 har utbildningspremien, som är löneskillnaderna mellan gymnasie- och högskoleutbildade, stadigt minskat. Det visar fackliga centralorganisationen Saco i en studie som presenterades i mellandagarna. Den faller också från låga nivåer. Tidigare i höstas presenterade OECD siffror som visade på att den i Sverige var lägst av alla OECD-länder.
Högre studier, bildning och kunskapsutveckling har även individuella värden, men en låg utbildningspremie leder till att den personliga investering som högre utbildning är, inte betalar av sig. För allt fler blir en högskoleutbildning tvärtom en förlustaffär. Det gäller inte minst för yrken inom välfärdssektorn som redan dras med personalbrist, som lärare och socialsekreterare. Jobb inom den kommunala sektorn hade dock sedan tidigare den lägsta utbildningspremien. Det riktigt anmärkningsvärda i Sacos studie är att utbildningspremien i den privata sektorn är den som dalar allra mest – en fjärdedel sedan 2001.
Samtidigt som skolfrågorna länge varit politiska stridsfrågor, har den högre utbildningen hamnat lätt i skymundan. Återkommande har dock högre utbildningskvalitet fått stå tillbaka till fördel för utbyggnad av högskolan med fler platser. En av de förklaringar som Saco lyfter fram som tänkbar bakom utvecklingen är också att företagen fått fler högskoleutbildade att välja emellan.
Även andra möjliga förklaringar som presenteras rör frågan om att utbildningskvalitet fått stå tillbaka på priolistan. Högskolornas resurstilldelning belönar genomströmning av studenter, vilket lätt blir på kunskapskravens bekostnad. Enligt Universitetskanslersämbetet, som sköter tillsynen av högskoleutbildningar, bedöms i dag var fjärde utbildning vara av bristande kvalitet. Inte undra på att arbetsgivare tvivlar på vilka förkunskaper studenterna kommer med.
Bristerna inom högskolan räcker dock inte som förklaring till den låga utbildningspremien. Vid förra årsskiftet fick vi åter världens högsta marginalskatt till följd av regeringens avtrappning av jobbskatteavdraget. Avtrappningen genomfördes trots att värnskatten återkommande dömts ut som en av våra skadligaste skatter, just för att den leder till skattenivåer som straffar sig mer än de lönar sig. För höga skatter blir inte bara en förlustaffär för staten, de urholkar också värdet av den tid, energi och den långsiktiga investering som följer med utbildning.
Det borde egentligen inte vara en höger-vänster-fråga där låga skatter står mot höga, utan om vi ska ha skatter som är direkt kontraproduktiva. Det är viktigt att utbildning är en investering som lönar sig, och kanske i än större utsträckning för studenter från studieovana hem där trösklarna till högskolan är högre. En låg utbildningspremie försämrar också företagens möjlighet att rekrytera. I förlängningen underminerar det Sveriges konkurrenskraft. Det går helt enkelt inte att vara en kunskapsnation om utbildning inte lönar sig. Mycket svårare är det inte.