I söndags nåddes vi av beskedet att tidigare centerledaren och statsministern Thorbjörn Fälldin hade somnat in i sitt hem i Ramvik. Som Olof Jonmyren skrev på ledarsidan tidigare i veckan kommer Fälldin bli ihågkommen som en av 1900-talets mest framgångsrika politiker (SN 25/7).
Det hårdföra motståndet mot kärnkraften har fått symbolisera hans politiska gärning, men Fälldins eftermäle återfinns främst på annat håll. Många lärdomar finns att dra av Fälldins regeringstid och från hans verklighetsnära ledarstil även för dagens borgerlighet.
Fälldin vitaliserade politiken, och försökte alltid bryta ner frågor till konsekvenser det kunde få i människors vardag. Tjänstemän skolade i de stora perspektiven, fick när de presenterade ärenden för Fälldin frågor om hur det skulle påverka den enskilda företagaren eller grannarna hemma i Ramvik.
Flera har försökt ta efter. 2010 möttes väljarna av valaffischer där kd-ledaren Göran Hägglund stirrade på vilda djur under parollen "Verklighetens folk". Göran Persson försökte ofta anknyta till sjuksköterskan eller företagaren han hade träffat, ett anekdotsamlande som snabbt smittade av sig och ingen partiledardebatt längre verkar komplett utan.
För Fälldin handlade det mindre om att plocka folkliga poäng, och mer om en politisk helhetssyn. Vilket också är ett sätt att undvika att system inte utformas utifrån människorna de är till för i första rummet. Men också för att begränsa politikens inflytande över områden där människor bäst lämnas till att fatta sina egna beslut. Då var det ingen okontroversiell utgångspunkt. Ett talande exempel var ett förslag om att öppna för privata alternativ inom barnomsorgen och låta föräldrar själva välja utförare, vilket fick Olof Palme att varna för "Kentucky fried children".
I efterhand kanske det är sinnebilden för när sossesverige nådde sin kulmen. Helt går dock ränderna inte ur. När Academedia, som driver verksamhet från förskola till vuxenutbildning, nyligen börsnoterades kommenterade statsminister Stefan Löfven (S): "Vi har 60 000 barn som är till salu på börsen."
Valfriheten står inte ohotad. Samtidigt tar allt färre av förespråkarna sin utgångspunkt i det medborgarperspektiv som lade grunden för valfrihetsreformerna i början av 1990-talet. Det fanns ett missnöje rotat i en känsla av maktlöshet, då många upplevde att de varken hade insyn eller inflytande över den välfärd de betalade för.
Borgerligheten behöver inte sitt eget Ramvik att rådfråga. Sensmoralen är att Fälldins förhållningssätt till politiken gav en bred förankring för förändring genom det helhetsgrepp där medborgarperspektivet alltid fanns närvarande.
Under Alliansregeringens första period rättfärdigades ofta jobbskatteavdraget med det vidgade handlingsutrymme människor fick i vardagen, men reducerades senare främst till en fråga om sysselsättning. Att inte gå vilse i makroperspektivet är en viktig läxa för Alliansen inför nästa val. I det kvarstår Fälldin som ett ideal.