I gårdagens SN efterlyste vi på ledarplats fler gemensamma besked från de fyra Allianspartierna. Redan under tisdagen kom ett välkommet svar – om säger så – på den maningen.
De fyra partierna har enats om ett förslag som kallas inträdesjobb, riktat för att bekämpa en tudelning på arbetsmarknaden, utanförskapet för utrikes födda. Förslaget berör också unga upp till 23 års ålder med mycket begränsad utbildning. Inträdesjobben är tänkta som en tidsbegränsad anställningsform som kombinerar arbete och utbildning.
De höga trösklarna in på den svenska arbetsmarknaden är välkända, ett problem som till och med LO har dristat sig till att erkänna behovet av att bekämpa.
Hur vägen till första jobbet eller första fotfästet på arbetsmarknaden ska bli enklare och rakare har det varit många bud om. Egenintressen och ideologi har påverkat vad respektive aktör har tyckt sig se i problembilden, men helheten är bekymmersam ur alla tänkbara vinklar. Utanförskapet som skapas av svårigheterna att få ett första jobb för den som har låg utbildning och är född utomlands, riskerar att bli en låsning med en allt tyngre samhällskostnad.
Den nordiska formen av välfärdsstat med höga offentliga utgifter kräver en stark, dynamisk arbetsmarknad med många livskraftiga privata företag. Ett annat grundkrav är att så många som möjligt av den tillgängliga arbetskraften försörjer sig själva, via eget arbete eller eget företagande. Framför allt den friska och arbetsföra.
När Statistiska Centralbyrån 2016 tog skillnaderna i sysselsättningsgrad i Sverige för inrikes respektive utrikes födda och jämförde med 25 andra europeiska stater hade Sverige det största gapet, delvis för att sysselsättningsgraden för inrikes födda är jämförelsevis hög. Och sysselsättningsgapet ser tyvärr inte ut att minska. Trots en bullrande högkonjunktur, som annars kan skyla över mindre svårigheter.
Skillnaderna i sysselsättning har format sig till ett allt tydligare bekymmer ända sedan finanskrisen 2008 – då i global kristid, nu i betydligt mer goda tider. Det är den främsta anledningen till att det är påkallat att från politiskt håll peta i lönebildning och tröskelproblematik. Väntan på att parterna på arbetsmarknaden ska kunna lösa ut knuten på egen hand blir allt mer kostsam. Därför kan det vara rimligt att vända sig till lagstiftningen för att om möjligt bringa en bättre ordning.
I stället för fyra partiskiljande förslag på hur trösklarna in på arbetsmarknaden ska sänkas har nu Allianspartierna en gemensam linje. Det är välkommet – och rent ut sagt nödvändigt om man vill regera. Alliansförslaget bygger på att lagen blir aktuell ”om inte arbetsmarknadens parter enats om en motsvarande lösning dessförinnan”. Inget hindrar alltså parterna att förekomma riksdagen.
Inträdesjobben löser ingalunda arbetsmarknadens alla strukturella problem, men den gemensamma Allianslinjen är en början på något bättre.