Utrikesminister Margot Wallström försöker få till ett stöd i riksdagen för att skriva under ett FN-avtal om kärnvapenförbud (SvD 24/8). Det är följderna av ett aktivistiskt UD som blundar för krassa realiteter och låtsas som om detta är en symbolpolitik utan följder. Men avtalet skulle skada Sveriges säkerhetspolitiska intressen.
Det må framstå som en praktfull viftning ut i tomma luften, helt i linje med flera av regeringens övriga utrikespolitiska vägval. Men svårigheterna är större än så.
Det spelar roll att inga kärnvapenstater har deltagit i arbetet eller vill skriva under. Det spelar roll att inga Natoländer är intresserade, däribland den stora majoritet demokratier som inte har kärnvapen. Det spelar enormt stor roll att inget av våra nordiska grannländer vill skriva på. Även Japan, av alla stater, avstår. Till och med Finland, med en i grunden mer Natokritisk opinion än vad Sverige har, tackar nej med just argumentet att det försvårar samarbete och samövningar med Natoländer.
Nog må det klappas i händerna i Nordkorea, Iran och Ryssland. Ingen av dessa lär sucka besviket över att demokratiska staters roll i den globala maktbalansen undermineras. Verklig ned- och avrustning kräver att även skurkarna är med på banan, minns det kalla krigets terrorbalans. Annars är dylika avtal mest självskadande aktivism, lätt för illasinnad främmande makt att utnyttja i egna syften.
Turerna kring avtalet har dessutom synliggjort en tydlig klyfta mellan försvarsdepartement och utrikesdepartement. Krocken mellan säkerhetspolitikens praktiker och FN-aktivister är omfattande. Regeringen hade hoppats på att förmå Moderaterna och Centerpartiet att säga ja till utrikesministerns avtalsdrömmar. Men båda partierna har gett kalla handen, Centern så sent som i onsdags. En riksdagsmajoritet skulle därmed behöva bygga på att de rödgröna gör upp med Sverigedemokraterna – en tydlig udd är ju riktat mot Natosamverkan.
Följderna skulle bli svåra. Det varnade såväl USA, Storbritannien som Frankrike för häromdagen (DN 30/8). Diplomatiska signaler även från andra vänligt sinnade stater avråder Sverige från att skriva under. Till och med Tyskland, som ofta ligger nära Sverige i fredspolitiska frågor, gör tummen ned.
Det är skillnad på verklighetsflykt och vardagsförankring. UD bör välja det senare. Om de borgerliga partiernas invändningar är för svåra att svälja, så bör Wallström åtminstone ta in den skarpa kritiken från försvarsministerns område. Hennes ministerkollega Peter Hultqvist säger till DN (31/8) att "vi ska inte i någon mening bidra till att rubba våra internationella samarbeten som vi med stor möda och energi på olika sätt byggt upp.”
Svensk säkerhetspolitik bygger på ett omfattande samarbete med vänligt sinnade grannländer och andra demokratier. Det är en gemenskap som Sverige bör ha starka, robusta sina band med, inte motsatsen.