Från och med 2019 ska börsbolag som inte når upp till minst 40 procent kvinnor i sina styrelser betala vitesbelopp på uppemot fem miljoner kronor. Men redan från och med nästa år kommer kravet om kvotering i bolagsstyrelser börja gälla om förslaget som regeringen presenterade i fredags blir verklighet.
Sverige har kommit långt och har länge tillsammans med våra nordiska grannländer varit internationella förebilder i jämställdhetsfrågorna, men näringslivet släpar på flera områden efter. Det finns dock flera anledningar att avfärda förslag om kvotering. Förutom av de rent principiella skälen – tillsättning av styrelser är en fråga för de enskilda bolagen och tvingande lagstiftning är en inskränkning av äganderätten – är det också missriktad politik för jämställdhet mellan kvinnor och män i näringslivet.
Kvotering i börsbolagens styrelser omfattar väldigt få, men har fått oproportionerligt utrymme i jämställdhetsdebatten. Det är dessutom ett av de områden – även om det sällan låter så – som går åt rätt håll. Samtidigt finns det flera strukturella hinder som står i vägen för kvinnor på karriärtrappan. Sverige utmärker sig tillsammans med de andra nordiska länderna på ett sätt som nog väcker förvåning hos många.
I våras kom boken The Nordic Gender Paradox (Timbro Förlag), där teknologidoktorn och samhällsdebattören Nima Sanandaji bland annat presenterar statistik över omfattningen av kvinnliga chefer. Trots de nordiska ländernas särställning när det kommer till jämställdhet har vi få kvinnor i ledande näringslivspositioner. 2014 hade de nordiska länderna 13 procent kvinnliga företagsledare. Motsvarande siffra för Öst- och Centraleuropa var 32 procent. EU-snittet var 23,6 procent.
När andelen kvinnliga företagare ökade bland andra EU-länder hade Sverige i stället en negativ utveckling, och det från en redan låg nivå i mitten av 1990-talet. Vi såg en trendvändning efter att RUT-avdraget infördes, som varit särskilt gynnsamt för kvinnors företagande.
Utmärkande för den nordiska samhällsmodellen är också svårigheten att driva företag i den kvinnodominerade offentliga sektorn. Möjligheten att välja utförare som lett till framväxten av privata alternativ har dock givit resultat. En majoritet av välfärdsföretagarna är kvinnor, och på flera håll är det en betydligt högre andel än så. Som exempel leds 67 procent av företagen i äldreomsorgen av kvinnor.
Frågan är hur länge trenden håller i sig. Vid årsskiftet halverades avdraget för hushållsnära tjänster och i Ilmar Reepalus utredning om vinster i välfärden som nyligen presenterades föreslås begränsningar av vinstuttag i välfärdsföretag. "Det går för långsamt" sa näringsminister Mikael Damberg (S) som försvar till regeringens kvoteringsförslag. Det verkar dock gå väldigt fort att lättvindigt stänga vägarna till ett mer jämställt näringsliv.