Natten mot fredagen och sista dagen av demokraternas partikonvent i Philadelphia höll Hillary Clinton sitt tal, där hon accepterade partiets nominering som presidentkandidat. Konventet började på sämsta möjliga sätt för Clinton, då demokraternas ordförande Debbie Wasserman Schultz tvingades avgå kvällen innan konventet efter att interna mail publicerats av Wikileaks. Mail som bekräftade det många hade spekulerat i; att Clinton blivit favoriserad av partiledning på utmanaren och Vermontsenatorn Bernie Sanders bekostnad.
Splittringen i demokraterna har överskuggats av republikanernas sammanbrott, men är en stor utmaning för Clinton att överbrygga. Tidigt i talet räckte Clinton ut en hand till Sanders supportrar genom att lyfta fram partiets valplattform, där flera av de krav senatorn jobbat för i sin kampanj finns med, som kritik mot frihandelsavtal och förslag på kraftigt höjda minimilöner.
I någon mån har senatorn, som kallar sig demokratiskt socialist, också lyckats. Clinton har tvingats in på en vänstersväng, och låter nu som en mildare kopia av Sanders när hon talar om "orättvisa handelsavtal", att Wall Street ska betala för hennes föreslagna reformer eller att amerikanska arbetstillfällen ska hindras från att flytta till andra länder. Kombineras gör det med en poetisk skildring av ett USA som överbrygger sociala orättvisor, ojämlikheten mellan kvinnor och män samtidigt som den amerikanska drömmen återupprättas. Visionerna kantades mindre av politiska förslag, och mer av den framtidstro som genomsyrade Barack Obamas kampanj 2008. Vilket nog var väl avvägt, då Clinton har haft svårt att väcka någon större entusiasm kring sin presidentkampanj.
Något märkligt blir det dock när Clinton genomgående kritiserar Trump för att planlöst lova stordåd. Ett stort fokus i talet riktas också mot republikanernas presidentkandidat som är lika mycket clown som demagog.
Problemet för Clinton är att hon har ett trovärdighetsproblem. Kampen om presidentposten står mellan två personer som konkurrerar om att vara mindre impopulär än den andra. Samtidigt som den politiska spelplanen helt har ritats om. Det republikanska parti som stått för frihandel och en aktiva utrikespolitiken är som bortblåst och har ersatts av protektionism och isolationism. En linje Trump från högerkanten i mångt och mycket delar med Sanders på vänsterkanten.
Mycket återstår på vägen till vita huset och Clinton behöver brottas med att både locka vilsna republikaner, vänsterväljare – som Trump nu gör allt för att hänföra – och mittenväljare. Det går i alla fall inte att förlita sig på att Trump ska förlora på sin egen orimlighet. Timmar innan Clinton höll sitt tal fick han sina bästa siffror i en opinionsmätning hittills, och det är bara en av flera mätningar där Trump nu tar ledningen. Om det handlar om tillfälligt momentum efter republikanernas konvent för en vecka sedan återstår att se.