Civilminister Ardalan Shekarabi (S) hävdar att regeringen närmar sig ett förslag om att införa karensregler för ministrar och statssekreterare som lämnar sin post och tar jobb eller uppdrag på den öppna arbetsmarknaden. Gränsdragningar för politiker med specifika fackkunskaper inifrån regeringskansliet som ibland kan vara värda stora pengar på en konkurrensutsatt marknad, har länge diskuterats. Men detta har varit lättare att lova än att genomföra.
Det finns ingen brist på partipolitiska röster som kräver karantäns- eller karensregler. Tyvärr är det ofta bara när personer från den motsatta sidan byter uppdrag som dessa röster brukar höjas från politiskt håll. Det blir så lätt en fråga om att smutskasta enskilda motståndare och partier mer än ett ärligt uppsåt att säkra sunda gränsdragningar. När det blir som mest upphetsat låter det som om all lobbyism ska kunna förbjudas på köpet.
Sten Heckscher, regeringens utredare, har föreslagit en lagstiftning där en nämnd får i uppdrag att behandla övergångar mellan uppdrag. Kan en arbetsmarknadsminister eller näringsminister gå till ett jobb åt någon av parterna utan väntetid? Kan en handelsminister med insikt i pågående förhandlingar om frihandels- eller bilaterala exportavtal rakt av värvas till exportindustrin? Kan en statssekreterare som jobbat med vapenexport- eller materielförsörjningsfrågor rakt av värvas till försvarsindustrin? Nämnden får delikata uppdrag att sätta praxis på ett antal fackområden – och går det partipolitik i nämnden är det lätt att ansvar urholkas av partipolitisk opportunism.
[link value="http://www.regeringen.se/48fa2b/contentassets/621b22f950b54882b746606b8c92eca7/sou-20173.pdf" text="Läs gärna utredningsförslaget"]
Partier och regeringsföreträdare med särskilda kopplingar till starka lobbyintressen hamnar under en särskilt noggrann granskning – om nu nämnden ska fullgöra sitt uppdrag. Utredningen anser att nämnden ska kunna införa restriktioner för nya uppdrag om det finns ”en risk för ekonomisk skada för staten, en risk för otillbörlig fördel för någon enskild eller en risk för att allmänhetens förtroende för staten skadas”. Den avgränsningen är inte alltid uppenbar, inte minst det där om allmänhetens förtroende för staten.
Samtidigt finns en annan debatt, den om politikers ersättningar i väntan på nästa arbete. Dessa omställningsavtal väcker lätt ont blod, vilket gärna nyttjas i populistiska syften. Inte minst för att motivera teser om särskilt gynnade eliter och så vidare.
Det är rimligt att ministrar och statssekreterare som hindras från att byta jobb erbjuds skälig ersättning för övergångsperioden. Ett tillfälligt yrkesförbud är ett ingrepp i friheten att söka egen försörjning – och bör kompenseras därefter.
Vi vill gärna att den som är lämpad för en ministerpost också ska kunna ta den, även om personens kunskaper och egenskaper ifråga också värderas högt på den privata arbetsmarknaden. Dessutom är det önskvärt att den som inte längre har ett regeringsuppdrag försörjs av eget arbete – i så stor utsträckning som möjligt.