Det går inte att vurma för en Alliansgemenskap och samtidigt mota bort Centern. Pressröster som, på papperet, borde stå närmare en Alliansregering än andra konstellationer, borde som läget är ha en del att grunna på. Men några verkar drömma om annat.
En ledarsida som Smålandsposten, reaktionärt mörkblå, upprepar rasistpöbelns favoritmyt om att Centerpartiet vill ha 30 miljoner invandrare (SMP 3/2) och verkar luta mot en regering med Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Myten baseras på att Annie Lööf (C) i SVT:s Agenda 2011 fick en fråga om Sverige kan ta emot 40 miljoner arbetskraftsinvandrare med kanadensiska migrationslagar som grund. Över ett sekel. Där varje nyanländ måste försörja sig själv, utan bidrag. Lööfs svar: ”Det är inte realistiskt i ett kortare perspektiv” (Exp 25/9 2011). Och ta sedan ledarsidan i Expressen, stordriftsurban och batongliberal med cykelhjälm, som hellre talar om en storkoalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna som nästa regering (Exp 23/1).
Det här är exempel på röster som förminskar Alliansåren till migrationspolitik och ser Centerns liberala hållning som ett hot. Trots att en ny Alliansregering – oberoende av såväl S som SD – vore det bästa som kunde hända, för den som vill se en liberal och liberalkonservativ utveckling utan isolationism och främlingsskräck.
Inget sker av en slump. Det är drygt sex månader sedan Patrik Oksanen, politisk redaktör på centerpartistiska Hudiksvalls Tidning, lyfte fram hur krafter inom Moderaterna och Kristdemokraterna hamnat i en andans gemenskap med Sverigedemokrater och ytterkantsfigurer i sociala medier, för att trycka till C och partiledaren Annie Lööf så hårt som möjligt (HT 23/8). De makabra vindarna mojnade något när Moderaterna bytte partiledare. Kanske bara tillfälligt.
Den som tror att de fyra partierna gick in 2006 års valrörelse med en strömlinjeformad syn på alla frågor har dåligt minne. Avståndet då mellan Centerns Maud Olofsson och Moderaternas Fredrik Reinfeldt var ungefär lika stort som det i dag mellan Annie Lööf (C) och Ulf Kristersson (M). Mellan Göran Hägglund (KD) och Lars Leijonborg (FP) var det kanske till och med längre, jämfört med Ebba Busch Thor (KD) och Jan Björklund (L).
Den som vill bilda regering i höst utan att skänka utrymme åt Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna får så klart bekymmer om Alliansen blir största minoritet i riksdagen. Det inser även Centerledningen, men trots det ser den principiellt viktiga gränser att hålla på (AB 2/2). Om det blir svårt att forma en Alliansregering i september får detta konsekvenser: antingen dagtinga med samvetet eller avstå från att ingå i en regering.
Utan Centern finns ingen Allians - och Alliansen är den breda politiska kraft som på allvar lyckats bryta Socialdemokratins maktinnehav, under två raka mandatperioder (2006-2014) varav en i minoritet. I ett läge som detta borde Alliansvänner i första hand argumentera för värdet av mer av sådan gemenskap.
Men innan vi ens sett skymten av ett Alliansmanifest, har till synes Alliansnära röster börjat blicka mot andra konstellationer. Ty vad hjärtat är fullt av, det talar munnen, som det står i Matteus-evangeliet.