Europeiska rådet går i dag in på andra och sista dagen av sitt toppmöte i Bryssel, och resultatet i Storbritanniens folkomröstning kommer givetvis stå i fokus. I skuggan av det finns också säkerhetspolitiken med på stats- och regeringschefernas agenda. Där sanktionerna gentemot Ryssland har blivit en allt mer infekterad fråga.
Ett brittiskt utträde ser knappast ut att förbättra situationen. Tvärtom är det ett orosmoment som kan få stora konsekvenser för europeisk säkerhetspolitik framöver. Ryssland för en allt aggressivare linje i utrikespolitiken och sanktionerna är en del av EU:s gemensamma säkerhetspolitik som fått en större vikt för samarbetet på senare tid.
Storbritannien har tillsammans med de baltiska staterna varit de främsta förespråkarna av ett hårdfört motstånd mot Putins allt mer stridslystna framtoning. När britterna ställer sig utanför, får samtidigt Frankrike och Tyskland ett större inflytande över unionens framtida säkerhetspolitik. Båda länder som under den senaste tiden intagit en mer vacklande inställning till de sanktioner som är EU:s svar på Rysslands annektering av Krimhalvön.
Franska senaten röstade nyligen igenom en resolution som uppmanade regeringen att delvis avveckla sanktionerna. Regeringen behöver inte rätta sig efter uppmaningen, men det visar ändå på en oroväckande utveckling. I Tyskland gick utrikesminister Frank-Walter Steinmeier till angrepp mot Nato, för att de övade inför ett eventuellt angrepp mot Östeuropa tidigare i juni. Övningen kallade han en "symbolisk stridsvagnsparad" och förespråkade i stället en mildare behandling av den regim som åsidosatt den europeiska säkerhetsordningen.
Ifrågasättandet handlar inte så mycket om säkerhetspolitik som det handlar om ekonomiska intressen. Sanktionerna är kostsamma, så det är inte förvånande att de tyska och franska företag som blivit lidande av sanktionerna lobbar för att de ska mildras eller avvecklas helt. Samtidigt som Tyskland gärna hade sett ännu en gasledning över Östersjön för att lindra effekterna av sin energipolitik. Det är just den prioriteringen som är oroande. Att häva sanktionerna, som är tydligt riktade mot maktcentret i Kreml och statskontrollerade bolag, vore att ge efter för Rysslands härjande i sitt närområde.
Brexit betyder inte att britterna slutar vara en viktig röst i den europeiska säkerhetspolitiken, men det är en dämpad röst när de avsäger sig möjligheten att vara med i beslutsfattandet. Möjligheten att påverka reduceras i stället till att försöka övertyga de länder som fortfarande sitter kvar runt bordet och fattar de avgörande besluten i frågor som sanktioner.
En talande reaktion kom från Moskvas borgmästare Sergej Sobjanin. När resultatet av Storbritanniens folkomröstning nådde världen under morgonen till midsommarafton twittrade han: "Utan Storbritannien i EU finns det inte längre någon som så ivrigt kommer stå upp för sanktionerna mot oss".
Jag hoppas verkligen att han blir bevisad om motsatsen.